Min syster ringde ikväll. Vi har inte haft kontakt sedan nyåret. Fem månader. Hon sträcker ut sin hand och bjuder mig på grillkväll i morgon. Försonas och vilja gå vidare.

Men jag vill inte. Jag har ett hjärta av sten. Varför?

Hennes version och ord om vad som hände ska ju vara de rätta. Som alltid. Hon vill väl men jag orkar liksom inte riktigt. Påstår att tjafset handlar om nyåret 2010. Jag fattar ingenting eftersom jag klart minns vad det var som gjorde att jag fick nog.  Och att det gällde nyåret 2011. Av det hör jag inget.

Alltid mitt fel. Alltid jag som ska krypa.

Det blev nästan så i samtalet nu också att jag liksom slätar över det jag känner. För att slippa ta strid. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag bryr mig inte egentligen, hon får tro och känna det hon vill. Jag har nog att överleva och klara min vardag.

Hon säger att hon älskar mig. Att hon alltid ska finnas där för mig oavsett vad jag säger och gör. Jag känner ingenting utan det känns bara konstigt allting. Varför nu efter alla år och inte tidigare? Och jag vet att jag inte kan ta upp någonting med henne om hur MIN känsla har varit genom åren. För så har det ju inte varit, jag känner ju “fel” och det jag upplever är liksom inte på riktigt.

Precis som nu när jag hör hennes röst efter fem månader. Min verklighet och det jag kände, det har inte hänt och det är en missuppfattning. Det är jag som har varit jävligt dum som inte har hört av mig på fem månader. Som vanligt tänker jag i mitt inre.

Så när hon säger att hon sträcker ut sin hand och vill att jag ska komma på grillfest i morgon så känner jag ingenting. Ett hjärta av sten har jag ju. Det vet ni väl alla.

Min otacksamma jävel….