…så går det.

På stan med yngsta sonen igår. Han ville ha en digital nedräknare och i den tredje affären så fick vi napp. Dagen räddad och vi båda blev nöjda.

Mitt fina barn. Min guldklimp och min ängel. Att hitta balansen i relationen med honom är ett av livets svåra prov. Att hålla kvar men inte kväva. Att vara en trygghet men även ge eget ansvar. Att släppa fri och ändå finnas där.

Jag försöker och jag gör mitt bästa. Så mycket jag förmår med de resurser och brister jag har inom mig. Samvetet lever och livslågan hålls vid liv tack vare barnen.

Utan dem vore jag absolut ingenting. Så är det och den vetskapen är bättre att vara ärlig med än att fortsätta att ljuga för mig själv. För det är bättre att ha ett sådant liv än inget liv alls. Att säga saker som ändå inte är sanna till människor är bara att bedra både dem och mig själv. För barnen är mitt liv och kanske beror det på egna erfarenheter. De erfarenheter som idag är grunden till vad jag tycker om mig själv. Visst lägger jag börda på deras axlar genom att uttrycka detta, men det är ju sant och jag kan inte ljuga om det. De betyder allt för mig även om jag ibland har svårt att visa det på ett bra sätt. Jag försöker dock…

Jag vet mycket väl att deras beroende av mig minskar med varje år som går och att mina egna förutsättningar till ett egetliv måste utvecklas. Jag är så fullt medveten om detta att det gör ont ibland och vet precis vad det kommer att innebära på sikt.

Personlig men inte privat. Ja, ni ser ju själva… vart drar man dessa gränser?