Fukushima skrämmer mig. Det känns som om katastrofen står om hörnet. Den riktigt stora katastrofen som inte går att överblicka. Jag hoppas givetvis att det vänder, men det känns som om kampen mot de överhettade reaktorerna verkar vara omöjlig att vinna. Vad händer då?
Jag blir nedstämd av detta och tänker ständigt på alla drabbade och på vad som står på tur. Tänk de som måste vara i kärnkraftverket och sanera. Vilket mod och vilka hjältar. Vad gör de om strålningen blir för hög för människor? Tvingas de kvar för att jobba? Tankarna far och flyger och det känns som om vi står inför en stor och omfattande kärnkraftsolycka. 25 år efter Tjernobyl.
I min lilla värld och i min lilla kupa så är det ganska kyligt just nu. Så jag tänker på barnen och gläds. L har fått jobb och det värmer mitt hjärta så mycket. Yngsta dottern tänker jag dagligen på och hon gör mig stolt över det hon gör. Sonens fantasi håller mig levande även om jag just nu är ensam. Men jag tänker på dem ofta och då blir jag glad. Sen har jag ju mina två katter Maxi och Felix som är sociala som få.
