Det finns ju inga andra att skylla på, inga andra att ta ut sin frustration på i längden, att man är där man är. Att fastna i gamla oförrätter och saker som bara hämmar en ger absolut ingenting. Man är fast och snurrar bara in sig ännu mer i sin egoistiska tankebana.
Jag, JAG och mitt egna val handlar inte om att straffa någon, att vara jävlig eller försöka leka terapeut. Jag kan bara berätta om min väg och min vandring. Jag vet att ens liv aldrig går att lägga utanför sig själv, att säga att andra är del och skuld i att man mår piss. Visst, en kort stund så kan skenet få bedra en, men tillslut så måste man våga inse att ens mående enbart beror på en själv. Hur tufft det än ser ut. För hur ska man annars komma vidare?
Jag har varit där och är till viss del fortfarande kvar. Jag sparkades dit. Jag tvingades och jag gick inåt. Men jag klarade av det. För att jag ville leva vidare. Fokusera på sig själv och strunta i det som påverkar utanför funkade för mig. För ens egen skull och det är INTE egoistiskt. Det blir egoistiskt när man skyller sitt mående på andra hela tiden.
Man måste släppa taget. Man måste våga ta hjälp. För sin egen skull och det är fanimej så skönt efteråt. Vill man leva så måste man ibland utsättas för det man mest hatar. Det är det som är personlig utveckling.
