Allting har sagts många gånger. Vi uppfinner orden som redan är sagda. Tajming, rätt tidpunkt och tur avgör vad som upphöjs och omtalas. Många säger samma sak men uppmärksammas inte alls. Avgörandet är inte det vi säger, utan när vi säger det och till vem.

Varje vardag, 30-40 minuter åt varje håll. Tid för tanke om sittplats finns. En chans att titta på andra människor, fantisera och fundera. En del så vackra och fina, en del andra risiga och med dofter som nästan dödar.

Vinter som aldrig tar slut. Tre månader av snö och nästan minusgrader varje dag. Längtar efter värme, färg och att kunna sitta ute en längre stund utan att frysa arslet av mig. Hur många veckor till?

Ett liv i nuet. Sova, äta, gosa och skita. En katts privilegium.

 
Min spis är vedervärdig. Stod länge i krimskramsaffären och tummade på locken. Nu är de i alla fall på plats i mitt hem och det ser bättre ut än innan. Lite hemtrevligt är det alltid.

Fullt, fult och fascinerande. Finns något snyggt och coolt i det även om första tanken är vart skall jag titta?

Det rena och kliniska i all ära, men en dörr eller en hjärna full av olika impulser är kreativt för vissa, men kan också ge game over och allt blir bara noll.

Dörren symboliserar den tid vi lever i för mig, ett informationsflöde där allt går så snabbt och möjligheterna är enorma. Tilltalande ett tag, och i vissa situationer. Men att alltid titta på dörren gör att man tillslut går in i väggen istället. För mycket, för länge.