Satt i telefon under lång tid igår. Fick återigen höra hur dålig jag är på att höra av mig.
Jag vet att det är så. Och det är inte medvetet, utan jag fungerar bara på det sättet. Numera vägrar jag att känna skuld för detta och de som verkligen känner mig vet hur jag fungerar. De blir kvar som vänner, de andra försvinner så sakteliga.
För det finns ju två sidor av detta. Att inte höra av sig, behöver inte vara ett tecken på att man inte vill vara vän. Det kan också vara som så att det dagliga, det som kallas för vardagen och livet, tar så mycket plats, att när man väl får en paus så vill man ha den för sig själv. Inte med andra. Med vardagen och livet menar jag jobbet och de veckor jag har barnen. Fungerar inte dessa saker för mig så är jag död och då spelar det ingen roll hur lite eller mycket jag hör av mig.
Att höra av sig bara för att man ska, det är ingenting för mig. Mina vänner vet att jag tycker om dem, även om jag ibland blir tyst och det är en skola jag själv fått gå i under årens lopp. Lära mig att tystnaden inte alltid är lika med avståndstagandet.
Tillbaka till telefonsamtalet. När jag berättade att jag vägrade känna skuld för detta, så kom givetvis andra aspekter fram. Men du kan väl skicka ett SMS, du skickar aldrig SMS till mig… vad svarar man på sånt?
Det är ett fåtal jag har regelbunden SMS-kontakt med. För ett par år sedan så använde jag knappt SMS eftersom jag inte gillade formen. SMS funkar bäst när det är verkligt viktiga saker jag vill få fram till barnen.
Ni som har mig som kontakt på MSN vet också hur dålig jag är på att ta första initiativet. Jag skaffade MSN först förra året och det beroende på att lilltjejen tjatade på mig. Har inte velat ha detta tidigare eftersom jag oftast inte gillar att chatta. Och det är samma här, att bara för att jag inte hör av mig så ofta så betyder det inte att jag inte bryr mig. Det är bara som så att jag inte vill. Svårare än så behöver det inte vara.
Det finns nog bara en som förstår mig fullt ut. Men det tog år och jag gjorde allt för att stöta bort, men personen gav sig inte och kom in dit väldigt få har kommit. Idag betyder den personen väldigt mycket för mig och jag skulle kunna gå igenom mycket för denna underbara själ.
Men vissa dagar vill jag vara själv. Utan kontakt på något plan och då blir sådana samtal jag fick igår en förstärkning av just den känslan. Jag gör saker för min egen skull numera och inte för att andra vill och tjatar.
