Nancy – Nancy Eriksson minns (1985)

nancyerikssonminns Självbiografin om den socialdemokratiska politikern Nancy Eriksson (1907-1984) köpte jag för flera år sedan. Hittade den färgstarka röda boken i någon boklåda och slog till. Först nu, några år senare, så hittade jag den igen bland mina böcker och blev nyfiken på en av de kvinnliga pionjärerna i svensk politik.

Hon var färgstark precis som sin bok. Kanske för mycket för att nå den absoluta toppen i sitt parti. Att läsa denna biografi som tar sin början på 1910 talet var mycket intressant och fascinerande. En tid som många av oss idag inte ens reflekterar över.

Det är mindre än 100 år sedan, men levnadsvillkoren och klassskillnaderna var oerhörda om man jämför med idag.

Första gången jag fick upp ögonen för Nancy Eriksson var 1981 då hon var gäst i Här är ditt liv. Hon gjorde intryck helt enkelt genom sin rättframhet och patos för det hon trodde på.

I boken skriver hon om sin barndom, sin utbildning till sjuksköterska och sedan hur det politiska intresset tog överhanden. Ibland mycket intressant med anekdoter där bettet känns igen, men ibland blir det också lite väl detaljerat och rabblandes av namn som sänker tempot i boken.

Boken är intressant och beskriver en tid som många av oss inte har en aning om. En tid då det kämpades för sådant som vi idag ser som självklart. Är du politiskt intresserad så rekommenderas Nancy Erikssons minnen å det varmaste!

Relaterat:
Skrev min andra krönika idag på Queer Magazine med rubriken Minnet av Palme.

Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Eriksson, politik, intressant?

Annonser

En tanke på “Nancy – Nancy Eriksson minns (1985)

  1. Micael Rombin

    Även jag har läst Nancy Erikssons bok och såg henne i ”Här är ditt liv”. Slås liksom du av det faktum att hon var för frispråkig åt alla håll och kanter för att ta någon allvarlig post inom socialdemokratin. Men som informell ledare så satte hon prägel på partiet och vi som lever i Sverige h ar en hel del att tacka henne för.
    Läste din krönika på Queer. Jag kommer inte exakt ihåg vad jag gjorde när de första rapporteringarna om mordet på Palme kom, mediasfären såg annorlunda ut då. Vet att jag dagen efter kände mig tvingad att gå förbi mordplatsen innan jag åkte till jobbet, vi var en stor grupp som bara stod där tysta och chockade. På pendeln till jobbet så pratade jag med en arbetskamrat om mordet och vi var båda tagna, resten av dagen försvann in i ett töcken. För min del är jag övertygad om att det var Christer Pettersson som gjorde det av misstag.

Kommentarer inaktiverade.