Nu har jag haft barnen hos mig i nästan en vecka. Livslusten förstärks och både kraft & ork blir starkare. Mina barn får mig att må bra och jag växer som människa när de är här hos mig.
Nu skall de till sin mor igen. En fantastisk mor som jag vet att de trivs hos. Systemet med att ha dem varannan vecka är fortfarande påfrestande när det är dags att skiljas åt. Visst, det är inte lika smärtsamt som i början, men det får mig faktiskt att tappa kraften.
Jag har försökt länge nu att hitta annat när jag inte har dem. Något att engagera mig i och få kraft av. Det kan funka ett par dagar, men oftast så faller jag ner i något som kan liknas vid apati och isolation. Har väldigt svårt att bära själv, även om det har blivit något bättre än i början.
Barnen är mitt liv. Det har blivit ännu tydligare efter min skilsmässa förra året. Jag lever för dem. I det långa loppet så kommer inte det att fungera eftersom de blir större och en dag kommer de att flytta till eget. Jag vet det. Men samtidigt så har de räddat mig från att inte gå under helt. Jag har många gånger sett dem framför mig när liemannen knackar på min axel. Så jag har låtit mig bli beroende av dem. Om ni förstår hur jag tänker?
Att vara pappa varannan vecka är ju bättre än att inte vara pappa alls. Att vara frånvarande. Och vågar jag stå utanför mig en stund och se på mig så tror jag faktiskt, hur paradoxalt det än kan låta, att denna skilsmässa har stärkt mina band till barnen. För det var en vardagslunk i äktenskapet där banden visserligen var starka, men jag undrar jag om de hade varit såsom de är idag om vi fortfarande levt tillsammans, jag och A? Jag tror inte det. De har fått mig att inse vad som är viktigt i livet och vad som faktiskt kan lämnas därhän.
Satt igår på bussen och tittade på yngsta sonen. Han satt framför mig och jag riktigt kände hur mycket jag älskar den pojken. Att jag är så tacksam för varje dag jag får med honom. Får vara med i hans lekar, se hans entusiasm över livet och bara få vara nära. Det är en ynnest jag fått. Ibland har jag svårt att förstå att jag fått denna gåva.
En dag till. I morgon skall jag återigen träna på att bära själv. Att hitta den där kärleken även till mig själv.
