Etikettarkiv: mamma

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Annonser

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.

Midsommarafton 2018

180622 Midsommar 2018 01

Min mamma fick fint på sin gravplats idag. Har inte haft ork att sköta den sista tiden och det lite sorgliga i det hela är att den såg precis ut som den gjorde i vintras, när jag var där senaste gången. Glad midsommar, mamma vart du än är.

180622 Midsommar 2018 02

Regnet hängde i luften och mitt mål med denna midsommar var just att göra fint på graven. Hade tänkt att sitta en stund och ”prata” med min mor, men orden fanns inte där.

180622 Midsommar 2018 03

Midsommar och dess firande är inte vad det en gång var i mitt liv. Allt förändras hela tiden. Vet ju det. Gillar att vara med bil i alla fall. Den friheten är fin.

Mors dag 2018

mamma-julen77.jpg

Till min mamma, Ann-Britt Pettersson

I femton år gick vi tillsammans på jorden, mamma. De första åren vet jag att du gav mig mycket kärlek. Annars hade jag torkat ut för länge sedan i svek, hat och bitterhet. Din kärlek till din enda son de första åren har räckt länge, kära mamma! Bränslet börjar dock ta slut nu. Men jag tycker det räckt länge ändå med de förutsättningar som varit.

Det är som om jag vet att vi träffas snart. Som om allt har sin tid. Du gör annat nu, det vet jag.  Jag har inte orkat att sköta din symboliska gravplats inför denna dag. Har liksom inte plats inom mig inför resan i morgon. Klarar inte så mycket som du vet samtidigt numera. Orken tryter men tanken på att snart få återförenas med dig, det gör att jag orkar lite till.

Du är en bit ifrån mig nu, jag känner det. Du vill att jag ska klara av vissa saker själv utan att behöva dig på det sätt som tidigare. Jag vet det. Ibland får jag för mig att du är med om andra viktiga äventyr just nu och inte riktigt har tid med mig och livet på jorden.

Den kramen du gav mig ett halvår efter din död, den tänker jag på ibland och längtar efter igen. Snart så.

Får jag vara lite egoistisk, mamma? Du är väl med mig i veckan som kommer? Jag vet, det handlar inte om Elvis, men Beatles var väl ok de också? Eller var de för mesiga för dig? (;-) Kan du inte prata med de ”däruppe” också om att vi vill ha lite sol och inte bara åska och regn… ok? Vet att London ofta bjuder på regn och skurar, jag vet ju det, men hela tiden?

Åker med Frida, ditt barnbarn på resan, det är så roligt! Sen ska vi ju också besöka ditt andra barnbarn Linn. Det är en overklighetskänsla, men samtidigt känns det så häftigt att det nu blir av. Ser väldigt mycket framemot att få se hennes egna hem i Bradford. Hon har ju sällskap också. Det är så roligt att det går bra för henne.

Saknar dig, mamma. Det går upp och ner och jag vet att det var menat på det här viset, men det spelar ingen roll. Prövningen är hård och tuff. Älskar dig och kommer snart.

 

Timmar med syrran

13 maj 2017 Syrran och jag

Idag träffade jag syrran. Vi umgicks under några timmar. Vi träffades först vid mammas och morfars grav.

13 maj 2017 Tagetes & penséer

Det var dags att göra vårfint och sätta några vårblommor. Ett gäng tagetes och penséer köptes in.

13 maj 2017 Vid mammas & morfars grav

Glad gubbe poserar när blommorna är planterade.

13 maj 2017 Tagetes vid mammas & morfars grav

Gillar den orangea tagetesen lite extra mycket.

13 maj 2017 Morris

Sedan bjöd syrran på kyckling- och baconsallad. Fick umgås en stund med Morris och han satt faktiskt i knäet hos mig vid ett tillfälle. Härligt!

13 maj 2017 Vit trähäst

Hittade en häftig trähäst med brillor hos syrran.

Efter lunchen blev det fika och mycket prat. Barnen, vänner och åldrandet kom upp och vi konstaterade båda att det är jävligt märkligt att konstatera att vi nu båda passerat ett halvt sekel. Helgejul!

Träffade också hennes grabb och det var roligt att prata med honom. Man märker att tiden går s a s.

13 maj 2017 Tagetes & penséer på baksidan

Det blev några tagetes & penséer över som jag satte i denna ovala träkruka på baksidan. Det var många år sedan jag hade blommor på det här viset, tack vare syrran blev det nu verklighet.

13 maj 2017 Tagetes på baksidan

Två tagetes hamnade i rabatten eftersom de inte fick plats och jorden tog slut. Det kan bli tufft för dem att överleva men vi får hoppas att frosten är över och förbi nu.

Ledigt, lätt och roligt var det att umgås idag. Mådde bra och orkade hela vägen. Det känns som om orken kommer tillbaka alltmer och får man umgås på detta sätt med syster sin, då fylls den positiva energin på i bra fart. Välsignad!

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)