You are currently browsing the tag archive for the ‘mamma’ tag.

13 maj 2017 Syrran och jag

Idag träffade jag syrran. Vi umgicks under några timmar. Vi träffades först vid mammas och morfars grav.

13 maj 2017 Tagetes & penséer

Det var dags att göra vårfint och sätta några vårblommor. Ett gäng tagetes och penséer köptes in.

13 maj 2017 Vid mammas & morfars grav

Glad gubbe poserar när blommorna är planterade.

13 maj 2017 Tagetes vid mammas & morfars grav

Gillar den orangea tagetesen lite extra mycket.

13 maj 2017 Morris

Sedan bjöd syrran på kyckling- och baconsallad. Fick umgås en stund med Morris och han satt faktiskt i knäet hos mig vid ett tillfälle. Härligt!

13 maj 2017 Vit trähäst

Hittade en häftig trähäst med brillor hos syrran.

Efter lunchen blev det fika och mycket prat. Barnen, vänner och åldrandet kom upp och vi konstaterade båda att det är jävligt märkligt att konstatera att vi nu båda passerat ett halvt sekel. Helgejul!

Träffade också hennes grabb och det var roligt att prata med honom. Man märker att tiden går s a s.

13 maj 2017 Tagetes & penséer på baksidan

Det blev några tagetes & penséer över som jag satte i denna ovala träkruka på baksidan. Det var många år sedan jag hade blommor på det här viset, tack vare syrran blev det nu verklighet.

13 maj 2017 Tagetes på baksidan

Två tagetes hamnade i rabatten eftersom de inte fick plats och jorden tog slut. Det kan bli tufft för dem att överleva men vi får hoppas att frosten är över och förbi nu.

Ledigt, lätt och roligt var det att umgås idag. Mådde bra och orkade hela vägen. Det känns som om orken kommer tillbaka alltmer och får man umgås på detta sätt med syster sin, då fylls den positiva energin på i bra fart. Välsignad!

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

En förvirrad men ändå nyttig upplevelse var terapin. Inte för att det var ett bakslag, mer för att… …det kanske är annat jag behöver just nu… terapeuten skulle ta kontakt med mitt jobb för att prata om detta. Träning i att bara vara kanske?

Hade jag ork efteråt skulle jag gå till mammas grav. Det hade jag bestämt mig för. Ett uns av tvekan men jag ändrade mig snabbt när jag tittade upp mot den klarblåa himlen. Vilket väder!

Inte går det fort när jag är ute och spatserar. Men, och det är en av mina stora lärdomar, det behöver inte gå fort! Vad hade jag att passa? Sen orkade jag inte heller för den delen att pinna på som jag brukar.

17 februari 2017 Mammas grav

17 februari 2017 Mammas grav

En röd ros blev det till mor. Köpte också ett ljus och tände med den ask som jag tvingades köpa för femman jämt. Att ha en tändsticksask eller tändare liggandes i innerfickan är inget jag har numera. Det var annat på den tiden då jag rökte, men det giftet slutade jag med redan 1992, åtminstone i nyktert tillstånd. Allt har sin tid.

17 februari 2017 Mammas grav

Det var ingen idé att göra vårfint, de gamla växterna fick sitta kvar vilket gjorde att de nu ser lite vilt ut vid mammas och morfars symboliska gravplats.

Men det kan få se ut så ett tag tycker jag. Hur många gånger har det inte varit tomt och ostädat eftersom jag inte orkat gå upp så ofta som jag behövt? Ja, jag pratar i detta enbart om mig själv eftersom, vad jag vet, inga andra besöker dem.

Idag är jag glad att gravplatsen finns kvar, även om jag har haft mina dubier under åren. Platsen må vara symbolisk, men den ger mig ändå kraft på något vis att besöka.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Vädret gjorde det extra gynnsamt att fotografera bland annat Uppsala domkyrka på min lilla utflykt.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Extra gynnsamt är det också just nu att få med domkyrkan på håll eftersom grönskan inte har kommit än och lägger sig i vägen. Så det blev några foton från olika platser på Sveriges tredje högsta byggnad, som ståtar med 118,7 meter. Endast slagen av Turning Torso (190 m) och Kista Torn (120 m).

17 februari 2017 Uppsala slott

På väg mot centralstationen så passerade jag också Uppsala slott. Eftersom träden är nakna gick det att få hyfsade bilder på slottet som började byggas redan i mitten på 1500-talet.

17 februari 2017 Solen

Hade det inte varit för solen och den klarblåa himlen hade jag inte vågat mig ut på detta äventyr. Solen gör sitt till. Är en solälskare av rang och hade jag råd skulle jag helt klart bo på sydligare breddgrader den del av året då vintern härjar i vårt land.

17 februari 2017 Uppsala slott

Bjuder på en bild till på slottet. Visst, träden är i vägen men på sommaren ser man väldigt lite av byggnaden därifrån jag tog bilden.

Vågar inte längre ta ut någonting i förskott. Vågar inte tro för mycket. Men igår kändes det riktigt bra, åtminstone på förmiddagen och tills jag kom hem. Vill tro det i alla fall, måste tro det. Andas in och bara vara i nuet. Tänk att jag haft så svårt att verkligen på riktigt klara av det. Vara i nuet. Här och nu. Tänk vad jag har bedragit mig under åren. Idag ser jag det som en överlevnadsinstinkt, för att slippa känna och riskera smärta. Men det blir ju så paradoxalt när jag tänker på där jag är idag och vilken smärta det givit mig.

Under eftermiddagen låg jag i princip hela tiden och efter en stund somnade jag. Vaknade två timmar senare och var ändå trött. Det säger väl något om att det är en bit kvar. Samtidigt har jag haft svårt att sova ordentlig på natten nu under två nätter. Hur konstigt det än kan låta kanske det ändå är ett tecken på att hjärnan vill lite mera nu? Men hur fan hittar jag balansen i det utan att återgå till det gamla? Till torktumlaren i huvudet som tillslut fick kortslutning. Medveten vila, än mer? Träna och försöka, om och om igen. Det är så svårt för mig detta. Istället för terapi så kanske det är en lärare i detta jag behöver?

Idag får jag hjälp av Anna med att montera Elias TV-möbel. Det har jag svårt för i vanliga fall och nu är det stört omöjligt. Hon fixar det säkert på en halvtimme om inte mindre. Tofflan kommer också med vilket gläder mig.

Graven 3 januari 2017

För exakt 36 år sedan lämnade hon jordelivet. I morse la jag en fin krans på hennes gravplats och tände ett ljus. Ikväll tänder jag ett ljus även hemma för den själen som gav mig detta liv.

Jag älskar dig, mamma! Längtar efter att få krama dig igen!

Nya kyrkogåraden 29 oktober 2016

På kyrkogården i Uppsala kom tungsinnet över mig. Trots solsken och blå himmel. Var tvungen att ta mig samman idag och kände för att åka till mammas symboliska viloplats.

Hjärta av rosor

På väg till mamma hittade jag ett hjärta av rosor. Vackert och personen de tillhörde måste ha varit en omtyckt själ.

Blommor

Dessa gillade jag också mycket.

Ljusets port

Ljusets port visade sig. Står mamma och väntar på mig?

Mammas gravplats

Tände ett ljus hos mamma och morfar. Längtan i den enorma trötthet jag känner… tog stöd av mamma.

Den svarta fågeln

Den svarta fågeln satt vid mammas gravplats.

Gravar

Stora breda svarta kors. Vackra på sitt sätt.

Det var en solig dag. Efter besöket handlade jag lite saker till mig själv. [Instagram] Konstigt nog driver någonting mig framåt. För en framtid jag omöjligt kan se idag. Omfamnad.

Ljuset

Det gäller att inte backa nu. Fortsätta, plocka upp det tappade och kämpa vidare. Kärlek, beröring och en själ som älskar mig för den jag är har jag ju redan mött i en verklighet. Mod, att vara ärlig utan skyddsmurar inför den, som det känns, livseviga längtan.

Ljuset tränger alltid igenom. Alltid.

Mamma 1949
Mamma 1949.

Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Margareta Pettersson. Hon var nummer två i en syskonskara på tre tjejer.

1949_01 Mamma

Hennes mamma hette Britta och hennes pappa Isidor. De två bilderna är från 1949 då mamma är 2 år.

1950-tal Mamma

På 50-talet byggde Isidor sitt eget hus som fick adressen Tegelgatan 61 i Uppsala och flyttade dit med sin familj. Anteckningarna är från den enda fotobok jag har från min mamma. 80% av alla bilder är borta, men några finns kvar och de är några av dessa som finns i detta inlägg.

1962_Mamma

1962 konfirmerades min mamma, då 15 år gammal. 1965 träffade mamma min pappa. Hon var då 18 år gammal. Jag föddes i november. Mammas första barn.

Idag skulle hon ha fyllt 69 år om hon hade valt livet före döden. Mamma levde alltså mellan åren 1947-1981 där hon under sista året bara var med till den 3 januari.

Vissa händelser är som fastgjutna i mig. Synen på mammas val förändras genom åren, så är det, men saknaden är lika stark som den alltid har varit. Känner mest en ledsamhet över att jag aldrig fick lära känna henne ordentligt i det här livet.

När hon dog mindes jag hennes skratt ett tag efter, men tillslut så försvann även det. En sorg att tappa detta. Skrattet tröstade. Nu är det som det är och jag minns henne som livgivare. Det är vackert så efter allt som hände henne i det här livet. Det var en plågsam resa för henne de sista åren.

Det är som ett annat liv, en annan värld de åren jag fick med mamma. När jag dessutom i hela livet har haft en frånvarande pappa som valde flaskan före sina barn, har det varit lite krokigt här och där under åren.

Terapin kring detta är slut och över. Nu är jag här 2016 och tänker bara minnas min mamma på ett sätt som gör mig gott.


Mamma 1967

Mamma är med och ser allt detta. Det vet jag. Ett par gånger har hon också visat sig efter sin död. Det räcker för mig att förstå att vi kommer att träffas igen. Vissa dagar vill jag inget annat. Få lägga mig i hennes knä och gråta ut. Det är inget att hymla om, så är det.

Idag skulle min mamma fyllt 69 år. Tänker på hur jag skulle agerat om hon hade varit i livet. Går inte att låta bli en dag som denna. Tror inte ens att jag skulle vara där jag är nu om hon hade valt att fortsätta. Spekulationer, jag vet men det är min känsla.

När jag själv nu blir äldre är saknaden på ett annat sätt än tidigare. Hålet eller vad jag ska kalla det för blir tydligare på ett annat sätt. Saknaden kommer aldrig att försvinna oavsett vad de så kallade experterna säger. Det är ett hål som aldrig kommer att läka helt. Plåstret är borttaget, men märket kommer alltid att finnas där. Men som sagt, terapin kring detta är över och förbi.

Några utdrag om mamma från min så kallade Livsbok vill jag ändå bjuda på:

Mamma var mer självständig, argsint och skulle ha sin vilja igenom. Hon fick tidigt glasögon för att hon skelade. Hon kastade dem i backen ofta och det gick sönder då och då.

På ett annat ställe skriver jag:

En sak vet jag och hade jag inte fått den kärlek som min mor gav mig de första åren, då hade jag inte skrivit dessa rader idag.

Men jag har sörjt henne genom alla år. Hon har liksom alltid fattats mig. Tyvärr så var det så, att min sorg i början alltid kom när jag var berusad. Jag släppte aldrig ut någonting nykter. Så var det under lång tid.

Grattis älskade mamma!

Fy fan vad jag saknar dig! Snart ses vi igen! Hoppas din mamma och pappa sjunger för dig idag och att syster Berit är med dig denna dag, den 23 oktober 2016. Ett ljus ska brinna för dig hela dagen och Elvis ska spelas! (;-)

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar