Etikettarkiv: mamma

Dåtiden, den där dagen i Bergvik knackar på…

A är där och ”gräver” där ingen annan varit, där ingen annan fått tillträde. Smärtan i känslan är på en nivå jag aldrig upplevt tidigare. Det fick mig i rejäl gungning idag. Samtidigt vet jag att det finns inget alternativ. Jag måste tillbaka dit in. Stället som är orört, svart och gyttjigt av smärta.

Dåtiden, det som manifesterades sommaren 1972 i Bergvik och som lade sordin på en jävla massa under många år.

Stopp och belägg. Stå kvar. Tro ingenting. Din plats är här. Försök inte!

Sommaren 1972 i Bergvik

Litet trångt, mörkt och ensamt. Det är farligt att försöka någonting annat. Många vill dig illa, människor är inte vad de utger sig för att vara!!

Sommaren 1972 i Bergvik

Dåtiden, den där dagen i Bergvik. Den där stunden i lekstugan, då jag stängde ner helt och sen efter det aldrig öppnade upp igen, utan förstärkte muren under åren istället. Dåtiden närmar jag mig tillsammans med A och för mig är det oerhört smärtsamt att ”gräva” i detta.

Sex år gammal, sommaren 1972.

Sveket och ilskan mot min mamma blir tydlig. Hon som var min enda trygghet, var hur märkligt det än kan låta orsaken till att detta blev så djupt och smärtsamt som det blev för mig. Det visar det jag nu kämpar med. Ilskan över sveket kommer fram nu tillsammans med den stora svarta gyttjiga sorgen som är så äcklig att ta i. Det som jag aldrig tidigare kunnat närma mig på riktigt.

Har aldrig klarat av att se att mamma kunde ha en del i allt detta. Mamma som var den enda jag hade då. Sen när hon tog sitt liv, blev liksom skulden min på flera sätt. Jag tog på mig en jävla massa då och förträngde detta som hände i Bergvik helt. Såg aldrig hennes del i det som jag nu med mycket sorg och ilska börjar känna och förstå.

Det känns som om jag sviker mamma genom att känna som jag nu börjar göra. Det får mig att må illa. Det är ju henne det är synd om. Hon som lämnade livet för en jävla massa svärta och sorg. Då att upptäcka och förstå vad som verkligen hände i Bergvik, blir oerhörda känslokollisioner för mig.

Jag är livrädd. Motståndet är starkt. ”Frestaren” vill ta över och styra tankarna så att jag får kontroll igen. Flykten ligger på lur igen, till det som tröstar och ger mig den trygghet som jag levt med hela livet. Den falska tryggheten som bara främjar stagnation och att jag inte kommer vidare. Den falska och fula.

Fy fan säger jag bara. Dessa jävla bottenlösa känslor av skit gör mig inte bara ledsen utan jävligt arg och förbannad. Ilsken och hatisk mot det som verkligen var.

Mina val till frigörelse går endast genom att på allvar och i djupet känna smärtan och sorgen som jag begravde den där sommardagen 1972. Jag vet ju det med intellektet. Men att på riktigt gå in i känslan är för jävla jobbigt alltså. Det jag kände idag var liksom en ny nivå på eländet. Nu vet jag i alla fall vart roten till allt finns och varifrån allt kommer från början. Bara det är ett stort steg framåt.

Blir så ledsen när människor är snälla emot mig. Vill mig väl och verkligen menar det. Så svårt att ta det. A är en sådan människa och det skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag nu ska stå kvar oavsett om jag blir galen av sorg och tappar kontrollen totalt. Vad är det värsta som kan hända?

Annonser

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Orden om mamma

Syrran kom på en fika igår. Av någon anledning tittade vi på ett sju år gammalt klipp med min mammas bästa väninna. Där jag befinner mig idag i tankemönster och mående var det ingen bra idé alls…

En gång på 60-talet.


Skulden, saknaden och ångesten drog givetvis igång inom mig, även om jag med intellektet vet att jag ingenting kunde göra. Fick återigen ett kvitto på hur pappas agerande påverkade mamma på ett mycket negativt sätt, även flera år efter deras skilsmässa. Hur elak och jävlig han var emot henne tills sista dagen.

Den 3 januari har det gått 38 år.

Det är som ett öppet sår som aldrig helt kan läka. Sorgen förändras och minskar, men jag kan vissa kvällar känna en sorg över hela varat och i det ingår min mamma.

Saknaden över det som aldrig blev försöker jag inte att tänka så mycket på eftersom det inte går att förändra, men de tankarna kommer även det när jag är på väg ner i den mörka källaren.

Mamma finns alltid där. På ett eller annat vis. Ibland längre bort, men aldrig helt borta. Att se och lyssna till väninnan och de frågor jag då ställde 2011, fick tankarna att komma närmare. Igen. 

Det var och är det värsta som hänt i mitt liv. Så sa jag innan det hände och så säger jag än idag. Älskade mamma, vad jag längtar efter dig.

Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

181111 Minnen

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

Mamma 71

Idag hade en födelsedag firats om allt hade varit som det var före 1981. Min mamma skulle idag ha fyllt 71 år.

mamma1977

Ann-Britt Margareta Pettersson 1977

Mamma har inte varit med på min resa i det här livet. Inte fått se mina barn växa upp, inte fått dela mina glädjeämnen och sorger. Har aldrig fått veta vad hon tycker om de val jag gjort och aldrig kunnat prata på djupet med henne. Min mamma födde mig och idag vet jag att utan hennes kärlek de första åren hade jag varit någon annanstans idag.

Grunden gav hon mig att stå på. Hon var min mamma och de första åren fick jag tillsammans med henne i alla fall. Det försöker jag ta fram och tänka på de dagar jag saknar henne som mest.

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Den 3 januari 1981 lämnade hon jordelivet. Hon blev 33 år gammal. Idag har jag levt nästan 20 år längre än vad hon gjorde och det känns mycket märkligt.

Idag minns jag inte hennes röst eller skratt. Det finns inga rörliga bilder på min mamma. Det lite läskiga är också att åren försvagar mitt minne av henne och sådant som hände. Hennes avskedsbrev försvann för många år sedan. Det jag har kvar från min mamma får plats i en gammal Oboy-burk.

Sorgen kommer alltid att finnas där. Det såret kommer aldrig att läka helt. Det går att leva med det och acceptera, men att glömma går inte. Tiden läker inte alla sår. De kan lindras, men de försvinner inte helt.

Visst har förlusten av min mamma påverkat mig negativt. Det är inte tu tal om annat. Men jag lever fortfarande och för det får jag vara tacksam. Hon finns inte med mig hela tiden nu, även om jag ofta tänker på henne. Hon känns längre bort eller hur jag ska säga det, men visst kommer dagarna då jag är så jävla arg och ledsen över det som blev och hur det blev. Det går nog aldrig över helt.

Idag skulle min mamma ha fyllt 71 år. Jag tänder ett ljus för henne och tillåter mig att tänka lite mer på henne och på vad som skulle kunna ha varit, även om jag vet att det är meningslöst. Men jag tillåter mig att få fantisera om ett liv med en mamma och hur jag tror att det skulle ha varit.

Hur fan kunde det bli på det här viset?!! Älskade fina mamma…

Relaterat
Mammas födelsedag (161023)

Graven, rosorna & värmen!

Kände att idag ska jag till morsans grav och fixa fint. Så blev det.

181013 Graven 01

Före såg det inte mycket ut för världen. Ingen hade varit dit sen jag var där senast i somras och det är lite ledsamt att konstatera. Lite press är det allt att veta att fixar jag inte i ordning graven kan den förverkas.

181013 Graven 02

Efter mitt donande var det fint hos mamma och morfar. Det är så att jag står som ansvarig, men det vore ändå ibland skönt om någon annan som också brydde sig om min mamma och min morfar någon gång kunde masa sig dit och fixa. Men det kan jag inte räkna med och det vet jag ju egentligen. Men ledsamt är det.

181013 Graven 03

Tre röda ljung och så tände jag ett ljus. Platsen har blivit alltmer viktigt för mig. En symbolisk plats för samtal med mamma. Att samla kraft och veta att jag inte är ensam, även om det snart har gått 37 år sedan jag fick krama henne fysiskt. Existensiella ensamheten och längtan finns inom mig och att leva med acceptansen är vissa dagar tufft. Men det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen.

181013 Graven 04

Det var varmt idag. 19 grader!

181013 Rosen rosa

På en gravplats bredvid min mamma och morfar hittade jag denna fina ros. Så vacker att titta på. Belyser det fina i livet och bilden blev ju jättebra.

181013 Rosen red

När jag sedan kom hem upptäckte Frida en ros på baksidan. Fantastiskt att de orkar komma ytterligare och jag såg också bakom den att det fanns ännu en knopp.

181013 Rosen red2

Det är så häftigt att det i mitten på oktober kommer fler rosor. Det är tredje omgången nu. Busken för övrigt ser inte mycket ut för världen, men ändå orkar den med två fina rosor till.

När jag var på väg till mamma med bussen kände jag en del oro inom mig. Vet inte riktigt vad det står för. Men hela livet är oro på något vis just nu. Vill hjälpa så mycket, men kan göra så litet gällande födelsedagsbarnet som ska firas i morgon med familjen. Allt har sin tid och det måste tas i den takt som nu görs, men jag vill så mycket mer just för det jag nu ser.

Linn har åkt till Italien med sitt J. Så roligt för dem och att hon ”tar för sig” av livet. I morgon kommer Johan hit och det ska bli så roligt att få höra hur det går för honom i nya lägenheten. Att träffa familjen för ett födelsedagsfirande gör mig alltid gott, även om det sedan en tid finns ett grått moln kring familjen, men i det kan jag inte göra mycket tyvärr. Valet att förändras kan jag inte påverka.

19 grader den 13 oktober, det är inte illa det. Jag försöker njuta och har haft altandörren öppen större delen av eftermiddagen. Härligt!