Dagen före nyårsafton åkte jag på en förkylning som jag inte är riktigt kry från ännu. Kropp och tanke försvagas och utmaningarna blir en del för mig.

Är på bättringsvägen nu men min egen rädsla för allvarliga sjukdomar får verkligen spelrum när jag är sjuk. I kombination med mina Mounjarosprutor och att jag faktisk är 60 år gammal blev jag än mer påverkad när jag inbillade mig att det skulle väl gå bra att leva ”som vanligt”.

Jobbat två av dagarna och speciellt efter den första mådde jag inte bra alls. Svimfärdig och en kropp som verkligen skrek efter vila med olika obehagliga symptom. Som om jag inte vill inse hur gammal jag faktiskt är och att kroppen faktiskt behöver vila ibland.

Syrran och Mange hjälpte mig med att hämta ett halvbord som jag fick från jobbet. När jag sen kom hem så fick jag för mig att plocka julgranen samt flytta om lite. Den tunga kistan som skulle tillbaka där julgranen stod fick mig nästan att svimma. Först då förstod jag att jag måste ta det lugnt och inte tro att jag kan köra på med en förkylning i kroppen. Först då.

Tog kontakt med min husläkare tidigare om Mounjarosprutorna och vi kom fram till att jag skulle stanna på den dos jag har nu, dvs 10 mg. Mycket beroende på att de är så dyra och ju högre dos, ju högre pris. Vi snackar om tusenlappar här. Inget högkostnadsskydd så långt ögat når.

Jag skulle också ta nya blodtryck med min maskin. Idag när jag känner mig ok från förkylningen tog jag första trycket på morgonen och det var 111/77 och det andra på seneftermiddagen var 124/82. För mig är det helt fantastiskt eftersom jag legat mycket högre tidigare och haft högt blodtryck under många år. Jag tar tre olika mediciner för det och i kombination med sprutorna så kanske det äntligen fått ner mitt blodtryck på bra nivåer? Fortsättning följer…

Känner mig skör både i kropp och knopp. Liten och sårbar samtidigt som jag numera har en grund som jag inte hade tidigare. En stabil grund som jag med stor tacksamhet tackar ”Universum” för. Min tro och känsla för något mer hjälper mig.

Tanken var att åka till mammas grav den 3/1 och göra fint. Men då kom ett otroligt snöväder och plogarna han inte med. Det gick bara inte att ta sig dit den dagen. Så minnet av mammas död för då 45 år sedan gjorde jag och syrran på ett annat sätt. Vi satte oss och mediterade i våra lägenheter och tänkte och pratade med mamma samtidigt. Kanske är det inbillning, och det får vara vad det vill, men det kändes som om mamma stod i hallen och lyssnade på mig. Min känsla och mina rysningar över en mor som jag i perioder verkligen hade behövt. Det vet hon. Har för länge sedan accepterat det som blev, men för den skullen kan jag sakna henne här på jorden tillsammans med mig och syrran i det här livet.

När jag blir sjuk är alltid ”normalläget” så underbart att vara i. När allt är ok och både kropp och knopp hänger med. Vet att marginalerna blir snävare vid stigande ålder och det är bara ett faktum. Vetskapen är tuff för många av oss att vi är ändliga här på jorden i de liv vi är i just nu. Dessa tankar är tunga ibland. Men vad ska man göra? Försöka en dag till och liksom göra det bästa. Alternativet är sämre.