Felix har blivit så gosig. Tar varje tillfälle han får…
Terapin i Gamla Stan öppnar upp gubben. Inte bara jobbigt som jag tagit för givet hela tiden, utan även positivt. Det är förstärkt på alla fronter. A betyder så oerhört mycket för mig. Vilken gåva hon är. Hon ”kom” verkligen när jag behövde det som mest.
Hon tar mig till nya inre höjder jag aldrig tidigare vågat besöka eller se åt. Det är en sådan tacksamhet inom mig för att jag nu får det här stödet att hitta mig själv ”på riktigt”!
Maja har också ”gosat till sig”. Kommer ibland upp på köksbordet och vill ha en gosestund. Mysigt!
Försöker vila i det som är. Vara tacksam för stunderna just nu. Vara snäll emot mig själv och inte döma. Självmedkänsla var ämnet senast och det gick på djupet. Men med A så är jag inte rädd och tilliten finns där. Vilken enorm skillnad det är att känna såsom jag nu vågar göra.
”Vad är det värsta som kan hända?” börjar sakta men säkert bli ”Vad är det bästa som kan hända?” Den tanken har jag inte grejat att tänka först tidigare, men det gamla försöker att är jag verkligen ”värd” det? Bra period nu i mitt liv.
Visst dippar jag och visst vill jag fly vissa dagar. Men jag står kvar och jag åker till Gamla Stan. Min intuition växer sakta men säkert och min rädsla för vad den säger mig minskar sakta men säkert. Det där som man egentligen vet men inte vågat lita på och som alltid funnits där långt bak någonstans…
Maja och Felix på samma bild nu ikväll. Vilken ynnest att få umgås med dem varje dag.Kungsgatan i Uppsala tidigt i morse.
En mycket kall morgon i förorten, flera grader kallare än i centrala Uppsala. Temperaturen var nere på -15 när jag gick mot bussen. Klart i luften men kallt som sagt. Bilden på Kungsgatan ovan blev fin när jag var på väg mot Stockholm och mitt femte besök hos A.
Idag skulle jag alltså till A och Gamla Stan igen. Ärligen var oron stor i kroppen på mig och då speciellt under gårdagen. Flyktkänslor och ett kraftigt motstånd.
Just detta med motstånd blev dagens stora ämne. Hur jag intalar mig själv att det jag är med om inte är på riktigt, att allt är påhitt av min egen tvistade hjärna. A visar på motsatsen. att det finns flera som upplever det jag gör, men det är ett kraftigt ”Motstånd” i det hela och det tittar fram hela tiden.
Västerlånggatan i Gamla Stan.
Vi jobbar mycket med intuition och vad jag känner precis efter A har kört en avslappningsövning med mig. Vad som kommer fram utan att jag liksom hinner tänka för mycket med intellektet och innan ”Motståndet” tar alltför stor plats i tankarna. Fick teckna ner det som kom till mig.
Den negativa teckningen är en stor svart mur med piggar högst upp där jag står på den invanda sidan i mörkret. I muren finns en glipa där jag står och tittar ut mot den ljusa sidan och ser ”flödet” i det som jag vill komma till, samtidigt som jag står kvar i det mörka trygga som ändå inte är tryggt, men som jag känner så väl igen. Röster långt bort där så kallade vänner ropar på mig att komma tillbaka.
Den positiva sidan dit jag vill komma och som kanske är den där ljusa sidan som jag så väl söker, är en stor grön äng. På ängen står en brunn och bakom där står jag tillsammans med min kärlek och allt känns underbart och tryggt. Det var svårare för mig och jag kom hela tiden tillbaka till ”Motståndet” och då alltmer när intellektet tog över. Intuitionen vill ljusare saker och skäms inte för det jag längtar efter.
Vacker syn på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Kärlek, omfamning, befrielse, ”komma hem”, utandning, mysigt, ”äntligen ha släppt”, frigörelse, ”står för den jag är” och trygghet.
Vilket håll? Stanna upp och känn in.
Tryggheten Det bestående fasta. Det som alltid är. Komma hem.
Har påbörjat en resa som jag så längtat efter i alla år… men jag har inte haft redskapen själv. Nu kommer de till mig, en efter ett. Ibland gör jag mig illa på dem till en början, men när jag lärt mig hur de fungerar, då händer det saker. En efter ett, det får ta den tid det tar.
Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.
Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.
Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…
Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.
Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.
Maja på julafton 2018.
Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.
Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.
I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.
Ett postpaket låg och väntade på mig när jag kom hem efter jobbet. Två oerhört fina tavlor i canvas på Felix och Maja fanns i paketet. Det var från Linn och Jordan. Jordan hade fotograferat och fixat bilderna. Han är så duktig med kameran alltså. Kolla in hans sida Jordan Din Photo så förstår ni vad jag menar.
Är så glad och tacksam över bilderna. De är så fina!
Vita liljor
Blombuketten (som jag också fick av Linn och Jordan) är ganska märkvärdig. Den blommar i olika steg och nu är det de vita liljorna som dominerar. De är så fina och luktar gott. Får se hur länge buketten kommer att stå sig, men det känns som om det är flera dagar kvar.
Idag har jag käkat ipren. Har känningar på vänster sida i både hals och öra. Känns som om det är något skit på gång och dessutom är jag mer trött och frånvarande än vanligt på mötena vi hade idag.
Bouppteckning efter pappa ser äntligen ut att få ett avslut. Möte på måndag och då ska förhoppningsvis de sista vara klart.
En dag i taget. En tanke åt gången. Allt går. Vad är det värsta som kan hända? Eller bästa om jag är på det humöret…
Idag kom syrran på besök. Det var väldigt trevligt och hon muntrade upp mig med sina kloka ord. Hett och varmt oavsett var vi satt, men det blev baksidan trots allt.
Hon hade med sig glass och lite frukter. Värmen var påtaglig och luften klibbig, så det var perfekt med detta till lunch.
Vi åkte till Fullerö Handel och tittade på deras utbud. Koppar med @-tecknet bland annat. Jag var ute efter lite nya fräscha blommor, men det fanns inte.
Hon kom med fin energi som jag så väl behövde. Tack kloka fina syster.
Tror faktiskt att Felix saknar sin bror Maxi. Han skriker mer nu än tidigare och det är alltid när han är ensam. Maxi har nu varit död i mer än tre månader.
De lever ett stilla liv tillsammans, Felix och Maja. Idag har de varit ute en del. Temperaturen har ”bara” nått upp till 27 grader och sen har inte solen legat på så mycket idag eftersom det varit molnigt. Men att ha samma temperatur inne gör att det liksom ändå inte finns någonstans att ta vägen, förutom duschen, om man vill ha det svalt. Rör jag på mig det minsta och gör något så rinner det. Inte roligt alls.
Mitt på dagen fick vi en störtskur på 3-4 minuter. Mer blev det inte och luften lättade en aning efter detta. Enligt senaste prognoserna ska det komma regn i morgon bitti vid 4-5 tiden och sen ska det vara skurar hela dagen fram till 18. Hoppas, hoppas verkligen att det nu håller i sig och blir på det viset.
Maja har givit upp nu. Hon vill inte ens gå ut längre. Ligger bara och pustar. Det är för varmt för henne.
Själv kände jag att jag måste ut tidigt, så före 9 drog jag iväg på en promenad (slingan 5,3 km och 7 207 steg). Trots den tidiga timmen var det redan hett och i slutet av min promenad var jag helt slut och genomvarm.
Detta är den varmaste sommaren som jag har upplevt. Tänker tillbaka och hittar ingenting liknande. Varmaste och torraste. Tog en del bilder för att visa er hur det ser ut i Storvreta just nu på sina håll.
Träden och buskarna med både grönt och gult kämpar just nu. De trivs inte alls i denna torka.
Torkan tar kål på växtligheten. Här brukar det normalt växa gräs.
Skogsvallen och den stora fotbollsplanen där är mer gult än grönt numera.
Dessa stackars ormbunkar har helt dukat under för hettan.
Det är alltmer gult och uttorkat där jag går mina promenader. Det var jobbigt att promenera idag trots att jag var så tidig. Luften känns tyngre på något vis och för varje grad som den stiger blir det bara värre. Trots att jag tog det väldigt lugnt och försökte ransonera med mina krafter.
Inte ett moln på himlen. Först på lördag ska det komma regn. Jag hoppas verkligen att det blir mycket och länge. Det är för mycket nu helt enkelt. När jag skriver detta har vi 31 grader och jag sitter i köket med fläkten nära. Det enda som funkar ok just nu och då är det inte alls synd om mig, tänk på de äldre som på många håll nu har ett rent helvete.
Idag är det min sista semesterdag för i år. Jag har nu tagit ut varenda dag som går. Nu blir det jobb året ut och lika bra är väl det. Semester är inte min grej. Åtminstone inte nu och när jag lever ensam. Att få åka till jobbet och komma in i rutinerna igen är en välsignelse för mig. Hoppas att den förändringen också förändrar andra saker.
Mina blogginlägg kommer bli färre. Kommer inte ha orken som nu när jag har haft semester att blogga varje dag som det nästan blivit. Torrbloggningen upphör med andra ord… (;-)
