Måendet är inget vidare just nu. Ensamheten tär på mig. Och jag orkar inte göra någonting åt det. Har ingen kraft kvar.

Är inte på någon bra plats i sinnet. Min lägenhet gör allt för att jag ska trivas och i den känns det bättre. Det är ombonat och jag har fått det som jag vill, men någonting fattas.

Det är en väldigt tung känsla just nu. Att orka vidare. Att försöka hitta kraften till alla de ljusa glädjeämnen som finns där. Fattar inte att jag inte kan se det tydligare. Det är som om det mörka ligger som en våt filt över mig. Jag kommer inte loss. Ingenting känns längre roligt. Allt tar emot.

Idag har jag varit ute med Maja flera gånger. Hennes bedjande ögon faller jag ofta för.

Det växer upp så mycket häftiga blomster på baksidan. Dessa små blommor som ser ut som prästkragar är vid min ingång i gräskanten och jag tycker det är så fint.

Varför kan jag inte glädjas mer och starkare över det jag faktiskt har? Vad är att ha en käresta, beröring och ömhet i allt detta? Vad är det att längta efter?