Etikettarkiv: Bergvik

Dåtiden, den där dagen i Bergvik knackar på…

A är där och ”gräver” där ingen annan varit, där ingen annan fått tillträde. Smärtan i känslan är på en nivå jag aldrig upplevt tidigare. Det fick mig i rejäl gungning idag. Samtidigt vet jag att det finns inget alternativ. Jag måste tillbaka dit in. Stället som är orört, svart och gyttjigt av smärta.

Dåtiden, det som manifesterades sommaren 1972 i Bergvik och som lade sordin på en jävla massa under många år.

Stopp och belägg. Stå kvar. Tro ingenting. Din plats är här. Försök inte!

Sommaren 1972 i Bergvik

Litet trångt, mörkt och ensamt. Det är farligt att försöka någonting annat. Många vill dig illa, människor är inte vad de utger sig för att vara!!

Sommaren 1972 i Bergvik

Dåtiden, den där dagen i Bergvik. Den där stunden i lekstugan, då jag stängde ner helt och sen efter det aldrig öppnade upp igen, utan förstärkte muren under åren istället. Dåtiden närmar jag mig tillsammans med A och för mig är det oerhört smärtsamt att ”gräva” i detta.

Sex år gammal, sommaren 1972.

Sveket och ilskan mot min mamma blir tydlig. Hon som var min enda trygghet, var hur märkligt det än kan låta orsaken till att detta blev så djupt och smärtsamt som det blev för mig. Det visar det jag nu kämpar med. Ilskan över sveket kommer fram nu tillsammans med den stora svarta gyttjiga sorgen som är så äcklig att ta i. Det som jag aldrig tidigare kunnat närma mig på riktigt.

Har aldrig klarat av att se att mamma kunde ha en del i allt detta. Mamma som var den enda jag hade då. Sen när hon tog sitt liv, blev liksom skulden min på flera sätt. Jag tog på mig en jävla massa då och förträngde detta som hände i Bergvik helt. Såg aldrig hennes del i det som jag nu med mycket sorg och ilska börjar känna och förstå.

Det känns som om jag sviker mamma genom att känna som jag nu börjar göra. Det får mig att må illa. Det är ju henne det är synd om. Hon som lämnade livet för en jävla massa svärta och sorg. Då att upptäcka och förstå vad som verkligen hände i Bergvik, blir oerhörda känslokollisioner för mig.

Jag är livrädd. Motståndet är starkt. ”Frestaren” vill ta över och styra tankarna så att jag får kontroll igen. Flykten ligger på lur igen, till det som tröstar och ger mig den trygghet som jag levt med hela livet. Den falska tryggheten som bara främjar stagnation och att jag inte kommer vidare. Den falska och fula.

Fy fan säger jag bara. Dessa jävla bottenlösa känslor av skit gör mig inte bara ledsen utan jävligt arg och förbannad. Ilsken och hatisk mot det som verkligen var.

Mina val till frigörelse går endast genom att på allvar och i djupet känna smärtan och sorgen som jag begravde den där sommardagen 1972. Jag vet ju det med intellektet. Men att på riktigt gå in i känslan är för jävla jobbigt alltså. Det jag kände idag var liksom en ny nivå på eländet. Nu vet jag i alla fall vart roten till allt finns och varifrån allt kommer från början. Bara det är ett stort steg framåt.

Blir så ledsen när människor är snälla emot mig. Vill mig väl och verkligen menar det. Så svårt att ta det. A är en sådan människa och det skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag nu ska stå kvar oavsett om jag blir galen av sorg och tappar kontrollen totalt. Vad är det värsta som kan hända?

Annonser

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten?

Det behövs inte mycket nu för att mina tankar ska fastna i saker och ting. Läser Frida Boisens senaste krönika ”Tack till mannen jag aldrig träffade” där hon skriver så fint om sin egen pappa och Arvid, morfar till mannen hon lever tillsammans med och hans fina ord till honom:

Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.

Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde. 

Det klart att detta sätter igång tankar hos mig själv. Vet inte om jag numera bara är uppfylld av det negativa och sådant som gjort mig illa genom åren, men hur jag än försöker hittar jag inga positiva ord om mig i mitt inre.

Var jag så hemsk som barn och tonåring? Eller är det så att jag blivit så inkapslad i ömklighet, offertält och liksom inte kan ta fram det positiva från min uppväxt? Jag vet inte längre…

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

För det enda jag minns är taggarna och det som fastnade. Det negativa och hur äcklig jag var som gillade killar och inte förstod bättre. Kanske självsuggestion till viss del, men det måste ju ha kommit någonstans ifrån?

Att få läsa om motsatser och hur Frida Boisens pappa var emot henne värmer i mig. Ett sådant stärkande minne att ha med sig i livet när pappan på hennes 35-årsdag höll ett fantastiskt tal till henne måste vara underbart att ha med sig på livets krokiga väg.

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt?

Jag tänker och tänker lite till. Helt tomt. Hittar ingenting. Så illa kan det väl ändå inte vara? Kanske har starten i detta liv fått mig att slå bort det positiva genom åren? Ser bara tennsoldaten i trappen som kämpar med att stå upp oavsett vad som händer runtomkring honom. Han stängde av allt för att överleva.

Minns tyvärr bara det människor sa till mig om att jag var svart i sinnet och detta som förföljt mig sen 6-års ålder av gap och skrik att jag skulle skämmas. Orden minns jag inte exakt idag, men blickarna på mamma och pappa glömmer jag aldrig den där sommardagen i Bergvik 1972. Deras hårdhet gentemot mig och kanske var det så att efter den upplevelsen stängde jag mig helt för att kunna ta emot någonting positivt?

Känner bara ledsenhet när jag tänker tillbaka på min barndom. Är inte ens arg idag. Bara ledsen och uppgiven.

Nej, jag minns inte några ord som jag haft med mig på vägen och som lyft mig. Har skrivit om det i min livsbok, som jag idag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den får ligga där den ligger.

Frida Boisens krönika är fin. Jag är glad att läsa om hennes pappa och morfar Arvid och vilka fina män de var.

 

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.