Etikettarkiv: alkoholen

Gott Nytt 2019!

Har sammanställt mitt 2018 i en egen bloggpost, men kan ändå inte låta bli att nämna en sak. Jag har inte varit ensam sedan i slutet på februari och i det har jag blivit bönhörd. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag fram till den slutsatsen.

Gott nytt 2019!

Frivillig ensamhet är fint medan ofrivillig tär hårt. Först var det en utmaning att leva tillsammans med Johan (sonen), men det vände till någonting bra och vi kom närmare varandra. När han sedan flyttade och Frida (dottern) efter sin separation kom till mig kanske det hade varit skönt med en liten period av egentid. Men situationen gjorde att så inte blev fallet. Men det har gått bra och idag när jag tänker tillbaka på 2018 är det en välsignelse för mig att under nästan hela året alltid ha haft minst ett barn hemma.

Har inte kunnat hemfalla åt ältande på heltid, utan tankarna har varit i vardagen och de rutiner som krävs när man inte är själv. Det har varit bra för mig och det kan jag se idag när jag som sagt tänker tillbaka. Att aldrig fått ha varit helt själv är en välsignelse även om det ibland under året varit andra tankar inom mig. Jag har inte kunnat dra mig tillbaka och tyckt synd om mig själv helt enkelt. Det har inte funnits tid för det.

Vinsten är att jag kommit närmare mina barn och det är värt allt.

Hur jag ser på 2019?
Fortsatt terapi med A som ska förlösa mig i det inre. Det är mitt mål och det är med skräckblandat förtjusning som jag ser på detta. Jag vet, ett stort mål men jag måste tro så för att orka vidare. Att jag ska våga möta mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Är jag äntligen mogen för detta steg?

Ett helt köttfritt år. Måste tackla mina viktproblem på ett annat sätt eftersom jag inte klarar av att sluta med sötsaker bara så där. Under två år i början på 2000-talet levde jag ett helt vegetariskt liv och var dessutom helnykterist. Målet är att komma dit igen, eftersom jag mådde bra i kroppen av detta. Jag kände mig ”lättare” och hade mer energi. Miljöaspekten är icke heller att förglömma!

Den största anledningen är dock hur vi behandlar våra djur. Köttfabriker med dagligt dödande plågar mig och kan jag dra ett litet strå till stacken att inte vara en del av detta, genom att skippa kött fullt ut, så är nu tiden mogen för mig att göra det. När fan blir gammal eller vad man säger…

Så ikväll blir det sista gången på minst ett år som jag äter kött. Vi brukar på nyårsmiddagsbordet nämligen ha oxfilé och hasselbackspotatis. Väldigt dyrt, men blir det rätt stekt så smakar det väldigt gott, det måste jag erkänna. En gång om året, denna lyxiga middag.

Vi har sedan ett par år slutat med fyrverkerier också det för att jag vet hur många djur som lider. Vill inte vara en del av det helt enkelt. Förra året köpte vi lyktor som vi skulle ersätta raketerna med, men det regnade så det blev inget av med det. I år har jag inte hittat några lyktor, så det skippar vi också detta år.

Ett helt nytt nyårsfirande blir det med Bingolotto ända fram till 00.15. Vi skålar i Pommac och önskar varandra ett Gott Nytt 2019! Två av mina guldklimpar är hemma med mig, så det går ingen nöd på gubben över tolvslaget.

Ett Gott Nytt 2019 till alla er som följer mig på bloggen!

Annonser

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Socialt inkompetent

beach bench boardwalk bridge

Photo by Pixabay on Pexels.com

Som man bäddar får man ligga brukar det ju heta. Över ett helt liv så är den vetskapen ganska svår för mig att ta in. I början bäddade inte jag särskilt mycket själv om jag ska fortsätta att använda det slitna ordspråket, utan det var mina föräldrar som ”lärde” mig att bädda på ett sätt som gjorde att jag oftast fick ligga ensam.

Nu vet jag inte hur mycket som är gener och personlighet, men jag lärde mig aldrig att bädda på ett sätt som gjorde att jag fick ligga med särskilt många, och det kan man tolka precis hur man vill. (;-) Stämmer in på fler områden om jag säger som så.

I morgon är det midsommarafton. Ingenting planerat och lusten att ens försöka har inte funnits där och det har just berott på att jag inte klarat av att bädda på ett bra sätt genom åren. Har varit socialt inkompetent och har inga vänner i min egen ålder. Umgås inte med någon eller några just för att jag inte klarat av den sociala biten så bra. Varför det har blivit så kan man bara spekulera i, men så är det.

anchor couple fingers friends

Photo by Snapwire on Pexels.com

De vänner jag har haft genom åren har försvunnit av olika anledningar. Det är ganska tragiskt tycker jag om jag försöker se mig själv utifrån. En del skulle kanske säga att just att som man bäddar får man ligga och så är det väl till stora delar. Men jag lärde mig aldrig att bädda ordentligt som sagt och sen har jag bara inte klarat av det. Synden ligger hos mig och det är ok. Det måste var ok.

Vet egentligen inte vad jag sörjer om jag nu gör det. Tanken på att ha stora fester kring midsommar och kanske vara värd och spela ”spelet” att allt är så bra, bara det ger mig tokångest så kanske är min lott inte en nit i alla delar. Fast samtidigt kan jag sakna det jag inte vet hur det är, att just samlas vänner och familjer i min egen ålder för ett midsommarfirande eller någonting helt annat i samma stil. Att spekulera i om är meningslöst, men tanken slår mig ibland. Social inkompetent i mitt fall är en kombination av uppväxt och egna val. Ska inte och kan inte skylla på någon annan att det ser ut som det gör idag.

Sista bloggposten

Högtravat och överambitiöst med en avslutande post var tanken. Titeln Epilog och ett upprapande av mina år inom bloggosfären sedan 2001 fanns också i tankarna. Allt eller inget på känt manér.

Så blir det nu inte. Nöjer mig bland annat med nedanstående bild som visar att 10 år är en lång tid. Åldrandet kommer ingen undan…

170728_jerryliten

Två bilder. Den första från augusti 2007 och den andra från 28 juli 2017.

Februari 2001 startade jag min första hemsida med adressen http://medlem.tripodnet.nu/jerryo och efter det blev det Telia en period med adressen http://w1.468.telia.com/~u46802772/.

I början skrev jag inte dagbok utan jag kallade det för Intressant och då handlade det inte om mig utan saker som hände i världen och som jag hade en åsikt om.

Den första text jag hittar är:

010301
Att vara lufterian

I veckans nummer av Kyrkans Tidning så finns en artikel om Ankara Nygårds som är lufterian. Jag blev så fascinerad av att hon lever av Guds energi och att det finns ca 20 st till bara i Sverige. Läs själv artikeln.

Sen försöker jag minnas alla mina bloggar och vad jag kallade mig. Det är inte lätt men ett urval är:
Jerrys ord och tankar (2001-2003) Ord av Jerry samt Trueto (2003), Ordbanken och sen Ordbankaren (2004) och Jerrys Ord (2004-2007) är några av namnen jag har haft genom åren.

Denna blogg har dock burit mitt eget namn och nu har jag alltså bloggat i mer än 10 år i sträck utan längre uppehåll. Tycker det räcker så.

En post från 2012 beskriver mer mitt egofixerade bloggande som jag då kallade posten.

Bloggar som ligger kvar på nätet
Bild av Jerry (2007-2008)
Projekt 47:73 (2004-2007)
Projekt 47:73 (Bilder Flickr)
Tyskland 2006

Jag har tyckt om att blogga. I alla fall för det mesta. Det är mitt sätt att uttrycka mig och samtidigt finns det något terapeutiskt över det hela. Egentligen spelar det ingen roll hur många läsare jag har, hur många klick som registreras varje dag. Detta var mer viktigt i början.

Bloggen gav mig många vänner. Några även i det verkliga livet under en tid. Men det tog slut av olika skäl och idag har jag väldigt flyktig kontakt med endast någon enstaka. Dagboksportalen Succé var viktig i början och den hittade jag i början på 2002. Där var det trevligt att finnas och jag minns så väl när min son föddes och hur vänliga alla var.

Men allt har ett slut. Så är det ju, inget finns för evigt. Den enda man är nära är familjen och sig själv. Vänner kommer och går. Endast ett fåtal består. Det har varit ett härligt äventyr under en lång period i mitt liv. De positiva upplevelserna bevarar jag. Men nu lägger jag av med detta.

Under hösten 2017 ska jag skriva av mig om detta livet. Mitt liv som Jerry som varat sedan 1965. Om barndom och MINA minnen. Min verklighet och det jag uppfattat av kärlek, trygghet och familjeliv men även hat, otrygghet, alkohol och våld. Såsom jag har kommit ihåg det, utan tankar på att ta hänsyn till någon, som man ibland måste göra när man bloggar öppet.

Mitt förhållande till min egen sexualitet samt mitt förhållande till alkohol är två viktiga saker i mitt liv som jag haft mycket komplicerade tankar kring. Detta kommer jag att skriva en del om, det vet jag redan idag. Sen får det bli som det blir. Jag skriver av mig helt enkelt.

Bloggen upphör men inte min hemsida. Här kommer jag att ha länkar till mina andra sociala kanaler som jag inte kommer att lägga ner.

Vill du följa mig där, välkommen:

Tack för den här tiden, alla mina läsare! De allra flesta av er minns jag med fina tankar. Det är ni som velat mig väl som jag idag tänker på. Ni som följt mig genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.

Ni har varit suveräna!

Mina årskrönikor
Mitt 2016
Mitt 2015
Mitt 2014
Mitt 2013
Mitt 2012
Mitt 2011
Mitt 2010
Mitt 2009
Mitt 2008
Mitt 2007


All kärlek är av godo!