You are currently browsing the tag archive for the ‘alkoholen’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.

Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:


För nästan 10 år sedan…

Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.

I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.

Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!

Februari 2017

Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!

Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.

Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.

28 oktober 2004
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.

Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!

Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.

Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.

Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.

Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…

Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!

17 mars 2017 Mörka moln

Mörka moln inom mig när skiftet i umgängesfabriken och dess fredagar dyker upp. Faktum är att det börjar lite redan några dagar innan.

Frivillig ensamhet är underbar medan ofrivillig är dess motsats. När sen inte modet finns att söka efter social kontakt på något plan, då är det bara att sitta där med skägget i brevlådan. Det flyger inte själar till en om jag säger som så. Klassiskt problem som jag borde ha kommit över vid det här laget i den ensamhet jag nu levt med i snart 10 års tid.

17 mars 2017 Målet

Det där jävla målet når man aldrig. Kanske är det så att vägen är det viktiga? Målet existerar inte ens. Allt bara fortsätter och fortsätter. I det finns en tröst hos mig trots allt.

17 mars 2017 Himlen och dess nyanser

Sonen börjar bli stor. Det märker jag alltmer på de samtal vi har. Han är härlig i sitt sätt och även om han varit förkyld i några dagar nu och hostat en del, så har humöret varit på topp och vi har haft fina dagar tillsammans. Samtalet ändrar karaktär med månaderna som går.

En fin gåva när livet skiftar tydlig karaktär.

17 maj 2017 Platsen

När jag är ute och luftar mig på förmiddagarna går jag ibland lite andra vägar för att få omväxling. På just den här platsen satt jag en gång i mörkret under min tid som gift. Hade en öl i handen och en ångest som inte var av denna värld. Ville inte gå hem för att jag skämdes så och när jag tänker tillbaka inser jag alkoholens grepp om mig. Tankar om ynklighet och skam dyker upp när jag stannar och tittar på platsen.

Men idag är jag fri! En av få saker jag är stolt över är min nykterhet som varit absolut i snart tre år. Det om något är någonting att fira när den dagen kommer.

17 mars 2017 Vårkänslor

Det var för övrigt en fin promenad idag. En anings vårkänslor för första gången och hoppet återvänder inom mig. Älskar ju vår och sommar.

Helgen är blank. Måndag har jag fikadejt på Fullerö handel, tisdag bedömning hos husläkaren och kanske blir det om allt fortlöper väl även en fika på jobbet i slutet av veckan. Den aktiviteten är jag mest nervös inför av förklarliga skäl.

Önskar alla er som läser min blogg en fin och harmonisk helg!

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Ögon

En vänlig själ har givit mig ett presentkort hos memira för en förutsättningslös undersökning av mina ögon och vilken hjälp jag kan få. Det kostar mycket pengar om ögonen går att operera, men samtidigt kan jag bli av med glasögon och linser för all framtid. Det känns som om det är värt det.

Pengar

Fick igår ett glädjande besked från Swedbank. De pengar som någon stal från mitt lönekonto har jag fått tillbaka. Tack Swedbank! I detta har ni agerat proffsigt och på ett mycket bra sätt.

Det finns saker just nu som dränerar mig en del. Måendet påverkas tyvärr negativt och jag ser för närvarande ingen väg ur detta. Hur jag än gör blir det “fel” känner jag. Det är väldigt frustrerande eftersom min goda vilja påverkas och den kompass jag haft i livet sedan en tid påverkas på ett sätt som inte är bra för mig. Orkar liksom inte hålla upp vissa saker med min vilja, sådant som tidigare gick mycket bra, det fungerar inte alls just nu.

Alkohol är inte inblandat. Den vägen är stängd för mig. Så att ni slipper spekulera i om jag åkt på ett återfall. Det har jag inte och nu har det gått 2 år 5 månader och 16 dagar utan en droppe alkohol. Det är jag väldigt stolt över kan jag tillägga, nu när så mycket annat inte fungerar såsom jag vill att det ska fungera. Men som sagt, alkoholen är en stängd väg. Murar, bommar och stängsel i massor. Går inte att passera längre!

Jesus

Ber om stöd och en väg framåt. Om kraft att kunna gå vidare utan att göra mig själv eller andra illa, för det är det sista jag vill.

Detta som kallas för livet. Prövningar och val. Min så kallade intuition säger mig att inget göra, inte agera samtidigt som just detta tär en del på mig. Hur vilar jag i det valet?

En sista sak som är positiv. Åtminstone för en sommarälskare som jag är. Kolla bilden på mitt instagramkonto! Härligt!

Nu har jag varit helt avskuren från jobbet i snart fem veckor. Första dagen på min semester tog jag bort e-posten från mobilen. Det gjorde jag även förra året och det var så skönt.

Det har inte lockat mig ett dugg att kolla av e-posten. Samtidigt så har jag ändå haft svårt att slappna av och bara vara. Min inställning till semester är just att man ska ha semester och inte hålla på fara hit och dit så man aldrig vilar. Det är min inställning i alla fall till att ha semester och då måste jag även ta bort jobbmejlen från mobilen för att överhuvudtaget kunna släppa jobbet.

Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte oroar mig för att koppla på e-posten igen. Det känns lite ångestladdat i år att gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester. Har också helt andra känslor än tidigare år och de försöker jag tolka positivt. Som om det är försök från mitt inre att skaka om och förstå att saker och ting inte är statiska. Att våga lite.

Sammantaget så har det varit en semester där jag inte riktigt vet vad jag har gjort. Malmöresan är det mest bestående minnet när jag bodde där några dagar med Elias, men sen? Bara vara, småutflykter och egentligen är det ju detta som jag vill när jag är ledig och har semester. Titta på film när jag har lust, lyssna på musik och vissa sommarprogram. Ta långa promenader och ibland jogga. Vara ute mycket i solen. Vädret har ju med ett par dagars undantag i år varit helt perfekt.

Ångesten har förändrats det här året. Det är väldigt dubbelt i känslorna för mig. Den stora vinsten är att alkoholångesten är borta men samtidigt så ersätts den med känslor och en slags ångest som jag just med alkoholen höll tillbaka.

Nu har jag varit helt nykter i 2 år och 4 månader. Tankar på att dricka kommer nog alltid att finnas där. Så är det ju, men redskapen att låta bli har växt sig så starka och i mina tankebanor klarar jag av att tänka flera steg nu, vilket gör att jag avstår alkoholen helt. Tidigare så tänkte jag bara kortsiktigt och på hur jag den kvällen jag drack kunde komma bort lite.

Att vara helt nykter gör att en annan ångest kommer fram. Den riktigt livsexistensiella och ibland är den väldigt jobbig att känna. En total meningslöshet i kombination med ett självhat kan vissa dagar vara tuffa att bearbeta med förnuftet och det sunda inom mig. Asocial samtidigt som jag längtar efter kärlek och ömhet. Nästan så jag skäms över det jag känner och då blir det förstås än värre.

Men det går. Det går fanimej!

Vet ingenting om framtiden och så får det nu vara. Försöker att inte tänka på relationer, jobb och vad jag kommer att vara längre fram. Dels för att jag får ångest av det och dels för att jag försöker intala mig själv att det är nuet som är det viktigaste. Nuet är det viktigaste.

Den sista semesterdagen tar jag det bara lugnt. Varit och handlat i den lokala butiken eftersom det idag är skifte i umgängesfabriken. Väntar också på att Upplands Boservice ska höra av sig (förra gången fick jag påminna dem 3 ggr) med anledning av att vredet på altandörren krånglar. Det i sin tur gör att jag inte kan ha öppet som tidigare och det påverkar Maja som inte kan gå ut som hon är van vid. Idag släppte jag ändå ut henne en stund. Det gick bra, men det är krångligare eftersom dörren knappt går att få igen sen.

Livet lär, även om det ibland inte känns så. Vi får det vi behöver. Det här är en resa jag måste göra ensam, även om visst stöd på vägen underlättar vissa passager. En dag tar den slut och då är det dags att gå vidare till nästa liv.

Nej, nu ska jag sluta och dravla. Unnat mig en hel del under min semester, vilket visar sig på antalet kilo upp på min feta lekamen. Men det är ok. Nya tag på måndag när semestern är slut och jag måste börja att jobba igen.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar