Etikettarkiv: alkoholen

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Annonser

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Socialt inkompetent

beach bench boardwalk bridge

Photo by Pixabay on Pexels.com

Som man bäddar får man ligga brukar det ju heta. Över ett helt liv så är den vetskapen ganska svår för mig att ta in. I början bäddade inte jag särskilt mycket själv om jag ska fortsätta att använda det slitna ordspråket, utan det var mina föräldrar som ”lärde” mig att bädda på ett sätt som gjorde att jag oftast fick ligga ensam.

Nu vet jag inte hur mycket som är gener och personlighet, men jag lärde mig aldrig att bädda på ett sätt som gjorde att jag fick ligga med särskilt många, och det kan man tolka precis hur man vill. (;-) Stämmer in på fler områden om jag säger som så.

I morgon är det midsommarafton. Ingenting planerat och lusten att ens försöka har inte funnits där och det har just berott på att jag inte klarat av att bädda på ett bra sätt genom åren. Har varit socialt inkompetent och har inga vänner i min egen ålder. Umgås inte med någon eller några just för att jag inte klarat av den sociala biten så bra. Varför det har blivit så kan man bara spekulera i, men så är det.

anchor couple fingers friends

Photo by Snapwire on Pexels.com

De vänner jag har haft genom åren har försvunnit av olika anledningar. Det är ganska tragiskt tycker jag om jag försöker se mig själv utifrån. En del skulle kanske säga att just att som man bäddar får man ligga och så är det väl till stora delar. Men jag lärde mig aldrig att bädda ordentligt som sagt och sen har jag bara inte klarat av det. Synden ligger hos mig och det är ok. Det måste var ok.

Vet egentligen inte vad jag sörjer om jag nu gör det. Tanken på att ha stora fester kring midsommar och kanske vara värd och spela ”spelet” att allt är så bra, bara det ger mig tokångest så kanske är min lott inte en nit i alla delar. Fast samtidigt kan jag sakna det jag inte vet hur det är, att just samlas vänner och familjer i min egen ålder för ett midsommarfirande eller någonting helt annat i samma stil. Att spekulera i om är meningslöst, men tanken slår mig ibland. Social inkompetent i mitt fall är en kombination av uppväxt och egna val. Ska inte och kan inte skylla på någon annan att det ser ut som det gör idag.

Sista bloggposten

Högtravat och överambitiöst med en avslutande post var tanken. Titeln Epilog och ett upprapande av mina år inom bloggosfären sedan 2001 fanns också i tankarna. Allt eller inget på känt manér.

Så blir det nu inte. Nöjer mig bland annat med nedanstående bild som visar att 10 år är en lång tid. Åldrandet kommer ingen undan…

170728_jerryliten

Två bilder. Den första från augusti 2007 och den andra från 28 juli 2017.

Februari 2001 startade jag min första hemsida med adressen http://medlem.tripodnet.nu/jerryo och efter det blev det Telia en period med adressen http://w1.468.telia.com/~u46802772/.

I början skrev jag inte dagbok utan jag kallade det för Intressant och då handlade det inte om mig utan saker som hände i världen och som jag hade en åsikt om.

Den första text jag hittar är:

010301
Att vara lufterian

I veckans nummer av Kyrkans Tidning så finns en artikel om Ankara Nygårds som är lufterian. Jag blev så fascinerad av att hon lever av Guds energi och att det finns ca 20 st till bara i Sverige. Läs själv artikeln.

Sen försöker jag minnas alla mina bloggar och vad jag kallade mig. Det är inte lätt men ett urval är:
Jerrys ord och tankar (2001-2003) Ord av Jerry samt Trueto (2003), Ordbanken och sen Ordbankaren (2004) och Jerrys Ord (2004-2007) är några av namnen jag har haft genom åren.

Denna blogg har dock burit mitt eget namn och nu har jag alltså bloggat i mer än 10 år i sträck utan längre uppehåll. Tycker det räcker så.

En post från 2012 beskriver mer mitt egofixerade bloggande som jag då kallade posten.

Bloggar som ligger kvar på nätet
Bild av Jerry (2007-2008)
Projekt 47:73 (2004-2007)
Projekt 47:73 (Bilder Flickr)
Tyskland 2006

Jag har tyckt om att blogga. I alla fall för det mesta. Det är mitt sätt att uttrycka mig och samtidigt finns det något terapeutiskt över det hela. Egentligen spelar det ingen roll hur många läsare jag har, hur många klick som registreras varje dag. Detta var mer viktigt i början.

Bloggen gav mig många vänner. Några även i det verkliga livet under en tid. Men det tog slut av olika skäl och idag har jag väldigt flyktig kontakt med endast någon enstaka. Dagboksportalen Succé var viktig i början och den hittade jag i början på 2002. Där var det trevligt att finnas och jag minns så väl när min son föddes och hur vänliga alla var.

Men allt har ett slut. Så är det ju, inget finns för evigt. Den enda man är nära är familjen och sig själv. Vänner kommer och går. Endast ett fåtal består. Det har varit ett härligt äventyr under en lång period i mitt liv. De positiva upplevelserna bevarar jag. Men nu lägger jag av med detta.

Under hösten 2017 ska jag skriva av mig om detta livet. Mitt liv som Jerry som varat sedan 1965. Om barndom och MINA minnen. Min verklighet och det jag uppfattat av kärlek, trygghet och familjeliv men även hat, otrygghet, alkohol och våld. Såsom jag har kommit ihåg det, utan tankar på att ta hänsyn till någon, som man ibland måste göra när man bloggar öppet.

Mitt förhållande till min egen sexualitet samt mitt förhållande till alkohol är två viktiga saker i mitt liv som jag haft mycket komplicerade tankar kring. Detta kommer jag att skriva en del om, det vet jag redan idag. Sen får det bli som det blir. Jag skriver av mig helt enkelt.

Bloggen upphör men inte min hemsida. Här kommer jag att ha länkar till mina andra sociala kanaler som jag inte kommer att lägga ner.

Vill du följa mig där, välkommen:

Tack för den här tiden, alla mina läsare! De allra flesta av er minns jag med fina tankar. Det är ni som velat mig väl som jag idag tänker på. Ni som följt mig genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.

Ni har varit suveräna!

Mina årskrönikor
Mitt 2016
Mitt 2015
Mitt 2014
Mitt 2013
Mitt 2012
Mitt 2011
Mitt 2010
Mitt 2009
Mitt 2008
Mitt 2007


All kärlek är av godo!

Ett uns av vilja räckte

Allt har sin tid. Ingenting går att tvinga fram om inte någon lite uns av vilja finns där. Idag fanns den där även om det tog emot väldeliga.

Efter mer än 25 kg upp vet jag att någonting måste göras. Det är ungefär som när jag slutade med alkoholen för mer än tre år sedan. Då visste jag att en förändring måste till, om jag inte vill få bestående men i resten av mitt liv. Det var liksom bara så.

29 juli 2017 Nu jävlar...
Nej, nu är det dags att röra på fläsket igen…!!!

Så var det i morse för mig, samma känsla. Att jag måste börja motionera igen. Det går inte längre att skylla på min sjukdom (som jag nu är friskskriven ifrån på papperet dessutom) eller att jag är för trött. Det är liksom inte där problemet ligger idag. Det vet jag mycket väl utan det är den där latmasken som protesterar. Som hann bli för bekväm och fortsätter med det oavsett mående.

Sen klingar orden i min skalle som jag fick av Frida innan hon reste hem igen. Hennes oro över sin pappa. Det fick mig också att tänka till en gång extra. Det gick rakt in i mig.

29 juli 2017 Solen

Så idag hade jag för första gången på väldigt länge en liten uns av vilja som ville mig väl. Den viskade till mig att nu är det dags. Det räckte och sen just känslan av att börjar jag inte nu att ta hand om mig igen, då blir det bestående men.

29 juli 2017

Men oj, vad det tog emot. Fick ganska omgående ont i ryggen. Men tacka sjuttsingen för det med alla extrakilon?!

Men jag gick och gick och tillslut vilade jag en stund på en av de nya bänkarna. Sen fortsatte jag hela vägen hem och när jag kollade på appen hemma hade jag gått 5,3 km. Det är jag nöjd med. Måste börja någonstans och den lilla uns av vilja jag hade segrade äntligen. Så ska det bli fortsättningsvis också.

Nu är gubben på gång igen, sanna mina ord!

Självbilden förändras

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.