Ingenting står still. Har verkligen blivit medveten om det sista åren. Ingenting är för evigt. Tala om att jag, både medvetet och omedvetet, försökt att stanna skeendet. Samma jobb, samma plats och samma i mycket.

När förändringarna väl kommer sen, blir det så tydligt. Blir så klart att jag varit så rädd för detta. Kan idag fastna i gamla bilder och tänka tillbaka. Så mycket som har förändrats.

Så är det ju för alla. Det handlar mycket om hur man reagerar. Som jag alltid gjort, ignorera och försöka bromsa, har skapat något som gjort att mina förändringar (som är en del av livet) har blivit än mer jobbiga och gjort mer ont. Märker ni att jag i grundinställningen ser förändringar som någonting negativt? Att se på förändringarna som en möjlighet och något positivt, det har aldrig förespeglat mig.

Känner att jag har en stor sorg i mig. Kommer alltid att ha det. En sorg över vissa saker blev helt annorlunda den första tiden i det här livet. En sorg och saknad över något som aldrig blev. En sorg och saknad över mina fina katter genom åren som idag inte lever.

Samtidigt har jag fått möjligheter och fått vara med om läkande upplevelser i mitt liv. Att få barn och vara gift med en fantastiskt själ i många år, det har lärt mig mycket. När jag var i det, såg jag inte det jag ser idag. Tacksamheten över detta går inte att uttrycka i ord. Det gav mitt liv en mening under långa perioder.

Får skuldkänslor i perioder över att jag inte kunde vara en bättre far. Men jag måste släppa detta och inte slå på mig själv som jag alltid gjort. Det gäller inte bara barnen, utan i mycket som jag gjort. Jag duger som jag är. Det vet jag idag. Jag har gjort det jag klarat av och jag har aldrig medvetet haft elaka avsikter.

Vet när alkoholen förgiftade mig att jag kunde göra tokiga saker. Det är ett gift som tar fram människans sämsta sidor. Hade alkoholen uppfunnits idag hade den blivit totalförbjuden. Så mycket tragik i så många familjer och bland människor som fastnat i giftet genom åren.

Förändringar kräver mod att hänga med i. Att inte bromsa och försöka stanna tiden. För det går inte. Acceptera det som är och göra det bästa av det. Vissa dagar går det bra, vissa andra slår sorgen igenom och jag blir handlingsförlamad. Gråter utan att veta varför egentligen, utan det är mer än känsla av övergivenhet och saknad som sköljer över mig. Trots att jag med förnuftet vet att jag inte är ensam utan har fina människor omkring mig. Som tur är blir de dagarna allt färre och stunderna allt kortare.

Som jag skrev till en fin själ som undrade hur jag mådde att jag har allt förutom någon nära mig. Någon att krama om och få vara ett med. Kanske är det min lärdom i detta livet, att jag ska klara detta i mig själv? Tycka om mig lika mycket som jag skulle tycka om en partner? Börjar alltmer tro att det ligger till på det viset.

För mig är det accepterandet en stor sak.