I början av mitt liv hade jag bara ett perspektiv på att vara en människa och att leva här på jorden. Jag visste inget annat. Ett mer jordiskt eller om man så vill ”oupplyst” alternativ. Byggt på det man kan se och höra, där själen och det andliga bara är inre önskningar om ett högre syfte. Helt enkelt en så kallad vetenskaplig syn på varat och allt som händer.

När min mamma lämnade jordelivet 1981 så förändrades mitt perspektiv. Då förstod jag att vi levde vidare i någon form, trots att vi dog och inte fanns kvar i det här livet. Ett uppvaknade som förstärkts genom åren och alltmer under de sista månaderna tillsammans med Livskällan och dess härliga människor.

Någonstans har jag en känsla av att alla levande människor har en själ och ett ”högre” jag som är med oss på våra livsresor på jorden och faktiskt överallt där vi befinner oss. Trots allt. Kanske är det så att jag har förlorat kontakten med en del av min själ? Som gör att tvivlet över varat återigen vill slå rot i mig och ta kontrollen?

Det finns ett uttryck som heter ”soul retreival” och som är ett begrepp som handlar om att hämta ”hem” en förlorad själsdel. Eller om man är mer jordad och vetenskapligt lagt kanske det bara är ett annat uttryck för ”dissociation” som innebär något liknande? Trauman i livet gör att man ”kopplar bort” sig själv från det som hänt och kan just genom detta uppleva overklighetskänslor och inte riktigt känna att man är här och med i det som pågår.

Själen är en del av oss som är separerad från kroppen. Svåra trauman i livet, svåra olyckor, djup sorg och svår sjukdom kan göra att vi upplever en själsförlust och stänger av delar av oss själva.

Vet att jag roterar runt och runt. I perioder en hel del. Fångar upp något litet, men roterar vidare. Mina ord är upprepanden sedan flera år tillbaka. Roterar runt och runt och ibland känns det som om jag sitter fast i roterandet. Som om jag inte kommer någonstans och orden bara upprepas år efter år. Kanske är det därför jag känner igen gamla mönster just nu. Isolering, ilska och en låghet utan dess like. Lämna allt, gå vidare och slippa. Samtidigt har jag en medvetenhet om vad som händer mig som inte fanns där tidigare. Både på gott och ont.

Känner så igen mig i många av beskrivningarna gällande detta med en själsförlust. Tomhet eller en saknad över något man inte kan sätta fingret på. Känslan av att känna mig halv och inte komplett. Svårt att släppa gamla mönster och då främst de destruktiva som varit ett skydd och som, hur konstigt det än kan låta, varit min trygghet i så stora delar av mitt liv. Tidigare var jag helt stängd och kände inte mycket. Visste inget annat och var trygg med det även om det gjorde mig illa på många sätt.

Lilla Jerry som bestämde sig 1972 för att ”ingen jävel ska få komma mig nära igen” och det har verkligen varit som fastgjutet i mig under stora delar av mitt liv. Även när jag trodde annat… …likt en fastsurrad metallbit som snart är på väg att släppa, likt en plats i havsdjupet där syret snart är slut och jag bara måste upp till ytan. Budskap och kanaliseringar som kommit till mig i närtid och som så väl stämmer in.

Lever idag mycket i overklighetskänslor som ibland skrämmer mig. Autopilot, likgiltighet och livsleda. Motsvarigheten (som kommer ibland numera) är lika jobbig då jag känner för ALLT och alla. Men den största grejen är just detta med känslan av att inte ha kontakt med mig själv. Overklighetskänslor och liksom bortkopplad. Livet känns heller aldrig riktigt bra, oavsett hur ”bra” det är.

Nuläget har gjort mig uppmärksam på just dessa begrepp som ”soul retreival” och själsförlust. Gamla tankar trycker på, med resultat av tappad livslust, ilska och irritation samt en inre egen press att agera emot detta. När inte orken finns där, blir dagarna tuffa och mörkret vinner mark. Krockarna stora inom mig. Vill heller inte återupprepa mig inför andra och då fungerar endast isolation. Det är den svåra biten, att stå där med rak rygg oavsett hur måendet är och att vara ärlig om det. Jag bär, jag duger och jag är unik som alla andra som lever här på jorden. Sakta men säkert kommer jag dithän.

Försöker att inte låta det förflutna få ett grepp om mig som jag sen har svårt att ta mig ur. Rädd för kärlek, det ljusa och sådant som utmanar mig i känslor som under lång tid var begravda. Sådant som jag trott mig ha kommit förbi, men som återkommer gång efter gång. Kanske finns det lite mer mod i mig att stå kvar i ljuset och utmana rädslan att bli avvisad. Medvetenheten om detta är min räddning. Att i varje situation ändå försöka vara öppen och kärleksfull ger ofta samma känslor tillbaka. Men så svårt för mig när jag, åtminstone tidigare, haft en del i mig som inte riktigt varit där, utan känt helt andra känslor. Men som sagt, det förändras inom mig, sakta men säkert.

De mer praktiska sakerna påverkar mig dock alltmer. Det jag är i dagligen. Boendet känns alltmer oroligt, eftersom månaderna går och jag vet att detta är en tillfällig lösning. Har på grund av det haft svårt att ”boa” in mig. Mycket ligger kvar i kartonger i källaren och är ingen idé att ta upp eftersom jag vet att här blir jag inte kvar och dessutom får sakerna inte plats i den lilla lägenheten. Köket är gammalt och slitet med en trött ugn samt ett kylskåp som domderar regelbundet. Badrummet är på tok för litet och saknaden efter ett sovrum finns där.

Att försöka hitta något annat permanent hem som känns bra för mig är svårt. Jag letar och letar. Ibland vill jag tillbaka ut på ”landet” och ha närheten till skogen. Saknar det mycket mer än jag trodde. Det är en fördel att ha gångavstånd till det mesta och visst är det är skönt att kunna gå till jobbet, men det är inte något jag skulle sakna om jag flyttade ut från de centrala delarna. På söndag ska jag på visning eftersom något inom mig säger att jag ska titta på denna lilla fina lägenhet som ligger i Eriksberg.

Arbetsplatsen och jobbet är också något som skaver i mig. Förändringar hela tiden och jag orkar liksom inte med allt känner jag. I den känslan finns en press och ibland irritation inom mig för att jag inte bara kan slappna av och tänka positivt. Jobbet har verkligen förändrats under de sista åren och jag har verkligen försökt att vara öppen för det som händer. Min tjänst har förändrats väldigt mycket och ibland kan jag känna att är det verkligen detta jag vill jobba med de sista åren av mitt arbetsliv? Tankarna på hur det var förr kommer till mig ibland. Hur stor skillnad det faktiskt är.

Alla nya system, nya arbetsuppgifter och ny personal omkring mig. Här tror jag åldern också spelar in. Förmågan att lära sig och ta till sig nya saker blir tuffare med tiden.

Tror att jag har haft en oerhörd tur genom åren med den sociala biten på jobbet. Idag är det mer ”normal”-läge och så som det är på många arbetsplatser. Helt ok egentligen, men jag saknar de samtal jag hade med vissa arbetskamrater som nu slutat.

Men att säga upp sig utan att ha något annat och gå ut i en trolig arbetslöshet tills pensionen skrämmer mig. Vem gör det utan att ha en solid ekonomisk grund att stå på? Eller ska jag bara ”kasta mig ut” och hoppas på det ”bästa”? Fortfarande litar jag inte på att det kommer att ordna sig med den biten, därav kämpar jag vidare.

Känner mig pressad av både boende och jobb. Känner också hur svårt jag har med att ta egna beslut. I det lilla och i det stora. Det kan gälla vad som helst egentligen, men mina gamla mönster kommer verkligen fram när det blir skarpt läge så att säga. Att sitta still så länge det går och inte göra något som kan förändra saker och ting för mycket har alltid varit så jag levt. Så djupt rotat i mig och jag känner det verkligen nu.

Vågar ingenting och då får jag sitta där jag gör. Vem är jag egentligen och vem vill (kan) jag vara de sista åren på jorden? Har pratat mycket om att vara autentiskt och vem är jag då? Släppa taget och bara vara gör att jag blir passiv och liksom bara låter dagarna gå. Har fått mediciner som håller vänsterfoten i schack samt lagt om min kost. Nu ska ”bara” tiden göra sitt vilket återigen betyder att tålamodet prövas. En av mina lärdomar i det här livet.

Trots allt kämpar en del i mig att vara nöjd med det jag har. Kämpar så med att se det. En del är bra och jag borde sluta att känna efter och bara se det som inte är hundra, men tyvärr handlar detta om tre stora saker i en människas liv. När jag försöker att ”bara vara” kommer tankarna och jag blir passiv. Boendet, jobbet och ensamheten är centrala delar i en människas liv. Mitt problem är att jag bara tänker och inte agerar och för mig ger det mig en press som påverkar mig negativt både psykiskt och fysiskt. Vill liksom bara försvinna ifrån allt.

Går på healing och har gått på behandlingar som hjälpt mig att sakta men säkert våga möta det jag ”stängt in” sedan barndomen. Får samtidigt energipåfyllningar på ett sätt som gör att jag orkar lite till. När jag inte klarar av att fylla på själv och fortfarande har svårt att be om hjälp, då hamnar jag fortfarande där jag befinner mig just nu. Släppa taget på ”rätt” sätt, hur gör man det? Bli en liten våt pöl av sårbarhet som ständigt behöver stöd och hjälp?

Pendeln svänger fram och tillbaka. Det så kallade ”andliga” (vad det nu är) försvinner bort i de mörka stunderna och jag blir som förlamad. Ingenting känns viktigt. Då är det viktigt att jag tar stöd av Livskällan och dess fantastiska själar, de har blivit mitt andningshål här på jorden. Så tacksam för dem!

Tänk om det handlar om just själsförluster och att jag skulle behöva en ”soul retreival” för att ”hämta hem” de delar av min själ som jag tappat? Har testat detta en gång för länge sedan, men då var jag inte medveten om vad som hände. Tänkte inte alls i de banorna som jag tänker nu.

Eller handlar det om att distrahera sig så mycket som det går innan kistlocket slår igen? För att överleva? För att liksom stilla det destruktiva och på så sätt avbryta pågående negativa processer?

Ni hör, inkonsekvent deluxe genom denna långa text och du är att gratulera att du orkade hit, men orden är ärliga i alla fall.