När man är i ett smärttillstånd där det nästan är på ”gränsen” till outhärdligt och varje minut blir plågsam, då är att komma tillbaka till ett ”normaltillstånd” helt fantastiskt.

Att saker och ting, även om det kan vara tufft på många andra sätt, återgår till det ”normala” blir för mig verkligen en väckarklocka att uppskatta det vardagliga. Tacksamhet i djupet.

För några dagar sedan började jag få känning i min långtå. Ville först inte riktigt ta tag i detta (ett misstag tyvärr som jag gjort förr) eftersom det ibland bara blir en känning och ingenting mer. Dagarna gick och tillslut blev det än värre och då började jag med ipren. Fortfarande trodde jag att det skulle ”gå tillbaka” och inte bli så allvarligt.

Tyvärr blev det än värre och jag tog tillslut kontakt med vårdcentralen för att få diklofenak. Det har alltid hjälpt mig tidigare mot dessa smärtsamma giktanfall, som jag den här gången inbillade mig själv att jag inte skulle få på detta smärtsamma vis som det nu blev.

I mina journaler finns historien om mig och gikten sedan 15 år tillbaka. Det tror jag gjorde att läkaren litade på det jag skrev till dem. Fick tabletterna på ett par timmar utan att behöva besöka vårdcentralen och det tackar jag för.

Tog mig hjälpligt till närmaste apotek och påbörjade behandlingen. Innan det blev bättre blev det sämre och jag hade så ont ett tag att jag inte kunde sova på natten. Men som genom ett trollslag vände det mitt i natten och smärtan blev mindre. Diklofenaken är fantastiska och redan efter tredje tabletten kändes det bättre. Svullnaden i långtån är visserligen kvar och jag är även öm i stortåleden.

Syster M har hjälpt mig med det viktigaste och utan henne vore det än tuffare. Så tacksam för den hjälp hon ger mig just nu.

Det lömska med gikt är att det kan svänga på bara ett par timmar. Från att det känns ok till en smärta som gör mig stillasittande. Men ju längre diklofenaken får verka, ju bättre blir det.

Uppskattar det ”normala” som sagt när det inte gör sådär bövelens ont och jag tack vare diklofenak och böner, kunde komma tillbaka till ett hyfsat normalt tillstånd efter några dagar. Det jag tar för givet skakas om och kanske är det en bra påminnelse att just inte ta någonting för givet i livet. De stunder jag är smärtfri i livet är ljuvliga.

Inom mig går dels piskan men också moroten inför att jag återigen drabbats av gikt. Hur ska jag undvika detta i framtiden? Vad gör att jag idag ska försöka inse någonting som jag inte insett på 15 år?! Nötning, om och om igen med samma prövningar tills någonting går in? Det är skört inom mig och jag pendlar åt alla känslomässiga håll.

Gikten är en påminnelse till mig att ta hand om mig själv bättre. Röra på mig mer, äta bättre mat och minska i vikt. Att göra detta så att det blir en naturlig del av mitt liv, det har jag haft så svårt med. Inte bara jag, utan det är många av oss som gör saker, trots att vi vet att de inte är bra för oss, och det beteendet tar tid att förändra. Hos mig många år.

Gikten är ett resultat av mitt leverne och detta kommer inte bara av sig själv.

Mina ord här i bloggen sista veckorna är väl en del i förklaringen. Har haft svårt att fylla på ”livsmotorn” och det positiva. Så är det och då dras kost och allt annat med ner i det destruktiva. Så här sitter jag igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, med gikt och försöker hitta tillbaka till nyfikenheten på livet och de positiva känslor som trots allt finns där någonstans.