Läser om en person som mått dåligt och inte velat leva längre. Han pratar om skuld och skam och säger bland annat:

”Jag hann aldrig berätta för mina föräldrar innan dom gick bort och det tog fyra år innan jag öppnade mig för min syster. Mina barn förstår fortfarande inte.”

Så undrar många varför man inte pratar om sina självmordstankar och hur man mår? Tacka fan för det om familjen bemöter en på det sättet…? Nu vet inte jag hur vanligt det är, men bara att det förekommer gör mig ledsen. Vet att det är jobbigt för familjen när de kanske tycker att ingenting händer och att ältandet bara pågår år efter år. Jag vet det.

Jag berättar aldrig om hur jag mår på riktigt för någon. Kanske beror det på att jag är rädd att få liknande reaktioner. Visst, några vet om min historia och vad jag gått igenom de sista tjugo åren, men en del saker har jag aldrig pratat med någon om. Om det där riktiga mörkret som jag alltid dövat med allehanda medel. Om den där delen av mig som aldrig har velat leva här på jorden sedan den där dagen 1972.

För den där dagen i baksätet i Bergvik som sexåring formade mitt mörker som jag då tog till mig och då bestämde mig för att alltid ha kvar som skydd mot alla som försöker någonting igen. Ingen jävel ska få komma nära och göra mig illa igen. Har försökt att ”komma åt” känslan och återuppleva det som då hände men det går inte. Det är för djupt och gör fortfarande för ont.

Mörkret som sköljer över mig och som får mig att vilja lämna in och när tankearbetet kommit en bit och jag vet hur det ska gå till, då blir jag varse om att efter det då? Vart hamnar jag då? Är det bättre där? Vart ska jag ta vägen då? Det finns liksom ingenstans att fly. Den känslan, att inte kunna komma undan någonstans…

Det går inte att fly från sig själv. Inte i det här livet och inte någon gång. Gör jag det nu så kommer det åter, som det gjort så länge nu och under flera liv. Men jag har sådan mörk sörja i mig vissa dagar att jag liksom inte förmår att agera på något vis. Jag åker direkt tillbaka till baksätet i Bergvik. Inga affirmationer eller lärdomar fungerar. Allt bara snurrar och jag kan inget göra. En övermäktig känsla av sorg, hat och misslyckanden.

De som inte dödar, det härdar. Kanske är det så…

Känner bara en stor jävla sorg över mig själv. Över ensamheten och att jag inte kan ”komma nära” någon. Som om jag inte kan. Inte är tillåten. Är så arg och ilsken, vill slå sönder någonting och skrika rakt ut. Vart var ni när jag behövde er, era jävlar?? Var var ni??

Så känner jag. Vart var ni när jag behövde er som mest? Sexåringen i mig skriker nu ut det i alla fall. Istället för som tidigare att bara svälja och trycka ner.

Idag har varit en sådan där dag då jag bara ser mörkret. Då jag inte vill vakna ens och upptäcka att här sitter jag ensam efter alla dessa år. Ja, jag känner mig så jävla misslyckad trots att man inte ”får känna” så enligt alla hurtigexperterna därute. Vet att jag projicerar och speglar mitt mående i andra, men idag har jag inget motstånd att ens försöka stå emot. Mitt egenvärde är noll. Ska jag dö ensam?

Orkar inte. Ångesten har mig i ett järngrepp och jag kan inte ta mig ur det. Vill bara ge upp det här nu, men det får man inte säga. Det vet jag. Men det känner jag i hela mitt väsen. Jag är klar här och jag klarar inte av någonting mer.

Ser man inte det mörkaste och vågar erkänna det inför en själv, då kan man aldrig se det ljusaste och det som kan förändra en.

Så mycket tankar… så mycket tankar.