Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.
Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.
Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med döttrarna en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.
Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på yngsta dotterns 10-årsdag.
Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Äldsta tjejen fastnade för Maxi och yngsta för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.
Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Äldsta dottern hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.
A som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.
Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att A kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och äldsta tjejen var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.
Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.
Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.
Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.
När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.
Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.
Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.
Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:
jerryolsson.se 