Så grönt och frodigt just nu på baksidan. Vet att om ett år kommer det att se helt annorlunda ut. Grannlängan som det brann i och även cykelhuset bredvid mig ska rivas på grund av branden den 6 juni. Halva min tomt kommer att bli byggarbetsplats och allt kommer att vara annorlunda, därav denna lilla film för att minnas.

I sammanhanget kom min lägenhet lindrigt undan utan skador. Det psykiska har dock fått sitt med tankar på om och hur nära det var. Hade vinden legat åt annat håll. Hade brandkåren kommit fem minuter senare osv osv. Men det måste slås bort för att inte fastna i loopar av mörker. Som sagt, ingenting hos mig förstördes utan det är bilderna som finns inom mig och framförallt ljuden av branden som ibland poppar upp och oroar. Grannsamverkan, blåljuspersonalen och kyrkans insats var otrolig den här dagen. Så tacksam för detta och däri försöker jag tänka.

Funderar mycket på framtiden och hur jag ska gå vidare. Saknar ett sammanhang och någonting att engagera mig i. Är ju en sådan person att antingen går jag in helt och fullt i något eller så får det vara. Ber om vägledning och försöker förstå signalerna.

På många plan är tillvaron nu ljus. Möjligheterna finns där. Hindren skapas av mina gamla tankemönster. Det som vill bevara och gå kvar i det gamla trygga som är en falsk känsla. Vet vad man har och är liksom ok med det. Men det ger också en tillvaro av ensamhet och det som jag skrivit om så många gånger nu genom åren, fast på olika sätt.

Människor tar inte kontakt. Det vet jag. Ska det bli någonting med något, måste jag agera med risk att bli avvisad och den tanken är tung. Att bli avvisad är nog det mest obehagliga som finns. Hittills och under lång tid har jag låtit bli att försöka just för den rädslan. Har nu försökt förändrat detta och det har givit resultat.

Ber om vägledning. Ber om insikter och försöker verkligen lyssna inåt utan att låta egot formulera allt. Såsom det ofta varit tidigare, med blandande resultat. Egot i kombination med alkoholen var än värre då det kunde sluta på väldigt jobbiga sätt. Men det vet jag idag att den vägen förhindrar den jag verkligen är. Den vägen med alkohol fördröjde allt. Det var en falsk vän som inte ville mig väl. Tänk att den vännen inte varit synlig på över åtta år nu.

Får inte glömma det positiva som hänt. Inte bara fastna vid det som kärvar och tar tid, utan blicka tillbaka och se förändringarna mot förr. Då går dagen lättare och jag försöker lite till. Vad är liksom alternativet?