Den första dagen

Det var över 100 dagar sedan jag åkte in till kansliet och jobbade. Har jobbat hemifrån i över tre månader, sedan den 25 mars och anledningen är givetvis pandemin och coronaviruset. Nu i semestertider med mindre människor både på buss och jobb så känner jag att det var dags att försöka jobba på kansliet igen.

Sen orkar jag inte vara rädd mer. Orkar inte med isolation och allt vad det burit med sig. Har mått allt sämre i spåren av att sitta hemma vecka ut och veckan in. Det är verkligen en balansgång detta och jag har tänkt ett tag på hur jag ska göra, men kände ändå att nu är det dags att försöka jobba på kansliet igen. Försöka komma tillbaka till lite som det var förr i alla fall, även om det kanske aldrig blir så helt igen. Om inte smittspridningen tar fart i Region Uppsala igen så kanske detta kan fungera ett tag nu.

Har inte suttit på en buss på lika lång tid och har inte heller varit in till Uppsala. Att ta mig in till jobbet kändes ok och vi var ganska få i bussen. När jag åkte hem kände jag dock lite mer oro eftersom det var ganska mycket folk och många unga människor på bussen. Men det gick bra och jag höll mig på min kant så att säga.

Birgitta var på plats och det var så roligt att se henne igen. Hon var den första jag mötte när jag kom in vid 7-tiden. Mitt rum var välstädat och Birgitta hade tagit hand om min blomma så fint.

Det fanns en hel del att administrera och föra in i vårt diariesystem. Har en del större webbjobb och sen är tanken att jag också ska fotografera och filma hela kansliet för historiearkivet och filmer som vi ska göra i höst.

Det kändes bra att vara på plats igen. Jag fortsätter och är försiktig med närheten till människor och sen tvättar jag händerna ofta. Blir det för många människor för nära mig då drar jag mig undan och skulle den situationen uppstå på en buss, då kliver jag av. Skulle smittspridningen i vår region ta fart och öka, då stannar jag hemma igen.

Som en säkerhetsåtgärd hade jag beställt tid för ett antikroppstest gällande Covid-19 som jag tog idag. Kanske om jag har tur kan resultatet bli positivt eftersom jag tidigare varit i närheten av en person som hade konstaterad corona. Detta virus slår ju så olika på oss människor så man vet ju aldrig. Vill i alla fall kolla nu när vi ”vanliga” har möjligheten. Får svaret om en vecka.

Inger Pettersson den 9 mars 2013

Moster Inger kommer och går i mitt inre. Tänker mycket på henne och hur hon har det nu. Hur hon hade det de sista åren i sitt liv. Vet att ingenting varar för evigt, men detta kändes några år för tidigt och allt känns så overklighet att hon inte finns längre. Det är sorgligt och min enda önskan är att hon nu träffat min mamma och umgås med henne som hon gjorde på 70-talet.