Tänker inte ursäkta mig mer än denna rad för er som inte tror på ett liv efter detta när jag nu skriver det jag varit med om. Detta var och är min upplevelse och den har hjälpt mig. Det räcker liksom och sen får det vara hur det vill med den så kallade verkligheten och det medvetande som vi vanligtvis bär med oss.

Denna bloggpost skriver jag istället för er som har en liknande tro som jag själv när det handlar om ett evigt kretslopp för både människor och djur, där våra kroppar byts ut men vårt medvetande följer med oss i liv efter liv. För att ge hopp och styrka när kistlocket faller ner att det då bara är den fysiska kroppen som begravs, inte vårt medvetande.

Ser mig inte själv som mer galen än någon annan och droger går jag inte på. Inte ens någon medicin som kan påverka mitt medvetande! Den tro som finns inom mig har funnits där sedan den dagen jag såg min mamma ett halvår efter hennes död 1981. Då fanns det inte längre något tvivel hos mig om att vi vandrar i liv efter liv.

Så här var det i alla fall:
I går natt när jag gick på toaletten vid ca 02:30-tiden tittade jag ut mot altandörren. Brukar kolla om Maja står där och vill in. Sömdrucken och trött, såg jag där istället Felix! Min älskade katt som gick över till ”Andra sidan” den 22 juli på grund av sjukdom (njursvikt) stod där och tittade på mig!

För mig spelade det ingen roll om det var inbillning eller vad det nu var. Jag gick närmare och Felix såg så frisk och välmående ut. Vi tittade kanske på varandra i 6-7 sekunder och han var liksom sitt ”bästa avtryck” av sig själv eller hur jag ska säga… Såg tydligt hans två framben och det var liksom som om han ville visa att allt gått bra sedan han gick vidare. Han var så fin!

Tittade bort efter dessa sekunder och då försvann hann. Oavsett vad detta kom ifrån betydde det väldigt mycket för mig. Hela dagen igår kände jag mig stark och i visshet om att Felix nu hade ”kommit hem”. En fin känsla.

Ser detta som en bekräftelse som skulle fram till mig att Felix nu hittat hem. Vad det än var, om jag inbillade mig, eller om han faktiskt ”hälsade på” spelar ingen roll för mig. Min hjärna och mitt medvetande gav mig det jag behövde just då och i det nöjer jag mig. Behöver inte ha mer bevis än det jag fick.

Felix var mer än en katt för mig. Han blev med åren symbolen för någonting större. När han dog lämnade han ett tomrum efter sig större än själva hans kropp eller hur jag ska uttrycka det. Det har verkligen blivit tomt i huset på flera plan. Han var ”stor” i sitt sätt och det märks verkligen nu. Han har varit med mig i så många år och kanske var det hans sätt att säga till mig att allt är bra och det nu är dags att gå vidare, även för mig… den känslan fick jag i alla fall.

Fina älskade Felix! Tack för påminnelsen!