Nu är det Maja och jag kvar i huset. Påminnelsen om detta har varit stark de dagar Felix varit borta. Han finns ändå där på ett plan och när jag igår satte mig i soffan fanns han där – i mina tankar och det var nästan så att jag både såg och kände honom vid vissa tillfällen. Vid min sida och ovanför mitt huvud som han brukade. Tårarna rann. Det är svårt detta med vetskapen att han aldrig kommer tillbaka, åtminstone inte på det sätt som vi känner till.
Fina Maja är kvar och hon är numera mer ute än inne. Tur att jag har henne omkring mig i detta läge och nu ska jag försöka fokusera än mer på henne. För det är Maja och jag veckan som kommer. Lilltjejen som inte längre är en lilltjej för övrigt, är ute på vift och dessutom har jag två veckors semester. Har ingen som helst inspiration att göra någonting. Ikväll blir det gubbröra, men det är det enda som finns på programmet.
Maja & jag ska förhoppningsvis kampera ihop under många år till. Men jag kan inte bo kvar i Storvreta, det känner jag än mer nu när Felix är borta. Jag är klar med Storvreta och nu gäller det att hitta ett boende som jag känner att ”Wow, där är mitt nya hem” men än så länge känner jag inte så och då kollar jag Hemnet dagligen nu.
Drömmen?
En 2,5 i norra Uppsala, gärna lite väster ut, som inte kostar över 2 miljoner och gärna en liten uteplätt för Maja. Gillar också området ovanför Akademiska men det kostar skjortan att bo där. Kåbo och de området lockar av någon anledning. Jag kan också tänka mig att bo mitt i stan, men det tror jag inte vore så kul för Maja, så det har jag slagit ur hågen. Maja kanske blir en innekatt igen, men helst inte. Vi får se vad det blir.
Tuffa tider. Men det vet ju alla ni som haft ett älskat djur som man tvingats låta somna in. Det tär på en och nu var det andra gången på kort tid. Vila i frid, Maxi! Så tomt och så annorlunda när ingen av pojkarna är kvar, men det är bara att ta en dag i taget. För alla mörka alternativ finns bara i tanken och de försöker ta över när förtvivlan inte vill släppa, men hela tiden vinner ljuset. För att inte ”börja om” igen, utan nu ska detta livet köras in i kaklet, även om det ibland värker och skriken efter vila på ett plan som är utöver allt det jordiska försöker ta över.
Då får alla de krafter som försöker påverka negativt teflonpannans bemötande och lärdomen att dra till sig det ljusa och positiva fortsätter så länge valet och framförallt modet finns där för att söka detta, de som vill väl. De gamla välkända och paradoxalt ”trygga” flyktvägarna är stängda sedan länge. Nu handlar det om att hålla i och lita på processen som pågår i detta sorgearbete efter älskade Felix.
Musik har alltid varit viktigt. Både i bra och dåliga tider. Dana International och hennes röst har alltid påverkat mig. Det finns en sårbarhet och känsla i den som jag älskar. En av hennes senaste låtar gör att tårarna kommer och tankarna på Felix kommer direkt. Har haft lite svårt att lyssna på denna låt de senaste dagarna just för att jag blir så berörd och det går ju inte när man sitter på en buss och ska iväg till jobbet…
Den heter ”Just the Way You Are” och är en cover från Bruno Mars:
Spelreglerna för jordisk liv är ibland så förbannat tuffa. Men så är det för oss alla så i det finns ingen gräddfil, det handlar mycket om vilket förhållningssätt man har till förluster och smärta. Lärandet pågår genom många liv.
jerryolsson.se 