Spela spelet

Lider nog av någon form av resedepression. Känner mig helt handlingsförlamad efter resan till Storbritannien. Det är ungefär som om jag la allt krut jag hade och ansträngde mig för allt jag hade under den veckan. Nu är det en lite blöt fläck kvar som kämpar med att andas och hålla sig ovanför ytan.

För många fylls energier och depåer på när man är på semester. Inspiration och glädje över miljöombytet. För mig känns det precis tvärtom att det var en kraftansträngning att ens klara av allt som jag nu gjorde under min vecka på resande fot. Som om jag gav det sista jag hade kvar i tanken. Påfyllningen fungerade inte som den skulle just för att jag kämpade för att ens klara av dagarna tack vare att delar av min kropp inte fungerade som brukligt.

Är trött på att vara ensam i allt. Så jädra trött på att inte ha någon att dela saker och ting med. På djupet, på riktigt och på ett självklart sett. Att vara en med någon annan och dela livet. Att göra allt ensam år ut och år in lyfter mig inte, trots att jag försöker intala mig själv att jag bär själv. Jag bär inte själv och just när det ”tar emot” lite i livet, då brister allt. Jag orkar inte mer. Vill inte mer.

Att gräva och försöka frigöra låsningar som jag sen tidigt hittat strategier för att överleva hjälpligt har fått den effekten att jag inte har någon kraft kvar nu att fortsätta. Känslan av att inte kunna komma loss är stark inom mig och det gör bara att jag vill avsluta allting. Så känns det nu i alla fall när jag återigen sitter och tycker synd om mig själv. I tanken vill jag så mycket, men när jag ska försöka då tar jag bara slut och liksom inte orkar driva saker och ting vidare.

Vissa gottar sig garanterat åt mitt mående idag och skriker ut karma, men de flesta hoppas jag inte vill läsa sådant här från mig. De vill ha bilden av att allt går framåt och att jag mår bättre än på flera år. Just nu känns det inte så, men kanske är det så att jag måste ”spela spelet” så länge som det bara håller och sluta med dessa dumheter att försöka hitta mig själv? För ibland undrar jag om det är värt det.

Jag ser det inte just nu. Så måste jag tänka. Att jag är mer grundad och mindre orolig. Att det är en tillfällig svacka och att jag kommer igen. Kanske kan jobbet på måndag få saker och ting att ändras? Jag är inte så bra på semester utan fasta planer. Att bara vara är mitt aber i livet. Nu flyr jag inte in i matmissbruk och sötsaker och kanske gör det att kampen blir än tuffare. Att jag inte tröstar mig med någonting. Inte ens Madonna och hennes nya musik inspirerar mig. Det blir jag bara deprimerad av eftersom jag inte förstår hennes nya låtar. Hon har nu släppt fem stycken och av dem är en ok, resten är rent ut sagt dåliga. Kanske är jag för gammal för att begripa hennes nya musik?