Bygga upp tar tid

Inte allt för länge sedan klipptes detta äppleträd så kraftigt att jag då inte trodde att det skulle återhämta sig. Titta på trädet idag! Vilken kraft och vilken inspiration!

Det är nu jag måste ta itu med mig själv. När flyktkänslorna är så starka och oron tagit över, då måste den ”sunda” delen av mig ta över. Inte acceptera de gamla tankesätten och den väg som känns enklast.

Ser hela tiden hindren istället för möjligheterna. Hindren kommer alltid före och jag kan idag inte riktigt härleda till varför. Idag när jag fått verktyg och övningar som ska mildra min rädsla för livet, så tar de över när jag lämnas för mig själv alltför länge.

För det är en rädsla i botten som det handlar om. Rädd för att synas, rädd för att ta plats och framförallt rädd för att göra fel, inte duga i andras ögon. Försöker intala mig själv hela tiden att det spelar väl ingen roll, men så fort jag vilar på hanen kommer dessa destruktiva tankemönster tillbaka. Jag duger inte och jag håller inte.

Det sitter så hårt. Det är som om det har blivit en del av mig. Att alltid ta ut skiten först och backa om det går. Hela tiden gömma mig och backa. Vad är jag så rädd för? Egentligen? Har dravlat om detta i åratal nu och ändå kommer det fortfarande tillbaka till mig.

Hela baksidan är full av prästkragar. Jag ids inte att klippa gräset utan låter dem stå kvar i all sin prakt.

Mitt känsloliv bär på rädsla och sår som ibland känns omöjliga att passera. Jag vet också att jag inte fungerar i kärleksrelationer med andra människor, knappt som vänner heller för den delen. Är något på gång sabbar jag allt och efteråt konstaterar jag nästan självklart att det inte kunde gå på något annat vis. Hellre ensam än att visa upp misslyckanden och avvisanden.

Min inre domare står där fortfarande i kulissen och dömer mig enligt 1972 års ”lagar”. Då muren byggdes och både skam och självhat var känslor som jag trodde var de ”normala” och sådant man skulle känna. I princip satt de kvar till 1997. Min ”sunda” del säger mig att muren fanns där i 25 år och nu har jag ägnat 22 år (med några års stiltje i mitten på 2000-talet på grund av än starkare rädslor att förändras) med att försöka riva ner den. Eller åtminstone få den att bli så liten som det bara går… …så att jag åtminstone ska kunna hoppa över den ibland och nyfiket (?) se vad som finns på andra sidan…

Kanske är det så att det tar lika lång tid att riva ner som det tog att bygga upp?

Ibland rubbas hela min syn på livet på ett sätt som skrämmer mig. Som om allt som jag varit med om bara är en bluff och att jag hittar på för att inte vara rädd för döden. Samtidigt är längtan ibland stark att få ”gå vidare” och i detta finns en konflikt som också tär ganska mycket. Leva för min skull eller för andras? Hur kommer jag åt skuldkänslorna jag har gentemot min familj? Genom att stanna kvar och göra det bästa av de år som är kvar? Inte genom att fly i alla fall.

Genom åren har jag återupprepat mig otaliga gånger. Ibland kanske med små förskjutningar till det bättre, men klagosången har i perioder varit likartat.

Min egen syn på mig själv har förändrats, även om det ibland är svårt att tro detta. Idag är jag mera medveten om att jag har egna val som faktiskt kan förändra min situation. Samtidigt ger den insikten mig ibland oro och ångest. För att det är jag som ska välja i mitt egna liv…? Ni hör ju hur tokigt det låter, men jag har alltid tagit stöd av andra och liksom bara följt med. Så känns det i alla fall idag när jag står helt ensam i valen i mitt egna liv. Att få verktyg och en positiv bild av sig själv tar tid. Jag vet ju det, samtidigt som jag är så oerhört trött på vissa av de känslor som kommer tillbaka inom mig. Har känt mig mer ”grundad” nu än tidigare i mitt liv, även om jag just nu är inne i någonting helt annat.

Paradoxer och saknad av raka linjer speglar den jag är idag. Livet har med stigande ålder blivit så mycket mer gråare där svart eller vitt inte alls är lika självklart som när jag var yngre. Det finns alltid två sidor av det mesta om det inte är helt uppenbart en medveten elak handling, men i de allra flesta fall är livet grått och tolkningarna flera.