Gick med sonen till busshållplatsen. Dags för skifte i umgängesfabriken. Jag gick själv vidare en sväng i hettan. Orkade inte långt, men en liten bit blev det i alla fall. 3,9 km och 5235 steg får jag vara nöjd med.
Det positiva ligger utanför mig själv. Mina barn och deras liv. I det håller jag mig kvar. Men jag vet också att hittar jag ingenting inom mig, spelar det liksom ingen roll tillslut. Det går inte att leva genom sina barn ett helt liv.
Felix verkar påverkad av värmen. Han skriker mer än vanligt och verkar längta bort härifrån allt som oftast. Påminner mycket om min egen hågsenhet och allt starkare apati just nu.
I morgon kanske vi får lite regn, max 5 mm, men sen ser det ut så här över Storvreta:
Det är inte klokt, men värmeböljan 2018 bara fortsätter, med temperaturer över 30 grader nästan hela nästa vecka. Jag blir alldeles matt av att se detta. Egentligen borde jag jubla och prisa värmen, men det gör jag inte. Nu tycker jag bara att det är jobbigt att inte ha någonstans att svalka sig. Någonstans att komma undan det klibbiga och heta. Bad och offentliga platser klarar jag inte av. Tror att mitt allmänna mående gör att värmen blir jobbig istället för tvärtom.
Om jag orkar åker jag till min mammas grav i morgon förmiddag. För att ”prata” med henne och kanske få lite ”tröst” på något vis. Sen vet jag inte vad som händer riktigt. Hoppas trösten fungerar.
jerryolsson.se 