Mellan juni 2014 och juni 2015 fotade jag detta träd en gång i månaden. Varför? Ja, inte vet jag… en kul grej bara. Så här ser det i alla fall ut idag.
Så här såg det ut då:
Bekräftelsetorsk, självförakt, uppgivenhet och hela tiden trött på att inte komma undan dessa tankar. Hela tiden slut och ju mer jag spänner bågen för att orka minskar marginalerna i tillfrisknandet. Får liksom aldrig ro i det som går framåt eftersom jag knappt känner det längre, även om jag vet någonstans att det är skillnad. Orkar inte med mig själv. Mitt karma är min bödel.
Ja, jag känner mig pressad att orka alltmer nu.
Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt eftersom jag själv knappt förstår vad som händer med mig ibland. Vill inte beklaga mig, vill inte ha bakslag, vill inte känna känslan av att det inte går framåt. Orkar liksom inte vara i detta längre. Känslan av att tappa, att inte vara pigg och positiv… hur jag än försöker forma tankarna blir det så jävla paradoxalt det hela. Å ena sidan och å andra sidan. Hela tiden denna djupa dubbelhet som jag inte riktigt fixar. Sen säger jag till mig själv att ge fan i att grubbla! Men ibland går det bara inte. Grubblandet är en del av mig.
Paradoxal dubbelhet i framåtskridandet. Kraften att klara av jobbet gör att det inte finns så mycket kvar till resten samtidigt som den där sjukliga tröttheten inte är där, men ändå orkar jag ingenting när jag gjort en arbetsdag. Och nu är det “bara” 50%! På måndag ska jag upp till 75% vilket gör att all kraft går till detta än mer i fortsättningen. Har inte planerat ett dugg i sommar, inga resor, ingenting… orkar inte och vågar inte. Mitt mål är att orka jobba 100% och sen finns det inte plats för mer.
Paradoxal dubbelhet i trötthet, sociala kontakter och synen på hela livet. Tacka fan för att man blir slut när det inte går att bara vara i längre perioder.
Låt mig få sitta ner en stund? Är jag välkommen? Inga krav på att föra sig och spela ett spel? Kan jag någonstans få vara Jerry till 100%?
jerryolsson.se 