Först trodde jag att skriken tillhörde en av mina galna drömmar. Det tog en stund innan jag kopplade att det var kattbråk på baksidan.
Rusar upp och ser Felix och en annan stor katt stå och skrika åt varandra. De måste också ha slagits en del eftersom det låg stora vita tussar från inkräktarkatten på tomten som jag upptäckte efteråt.
Eftersom jag vet att Felix inte backar och tidigare blivit skadad av fighter såg jag inget annat råd än att försöka avbryta det hela. Men det räckte inte att bara öppna altandörren och schasa lite, de fortsatte fighten trots mina försök.
Rusade in och hittade en filt som jag gjorde utfall med och då drog katten som bråkade med Felix. Då såg jag också att Maxi satt under utebordet och tryckte. Nu vet jag att katter inte fungerar som vi människor gör, men tanken slog mig först att varför hjälper inte Maxi bror sin i fighten mot denna stora lurviga jättekatt? Katten var något större än Felix, men av spåren att döma tror jag Felix vägrade backa och inte ville ge upp sitt revir för denna katt.
Här sitter Felix och ser ut som vanligt efter fighten. Att filma eller fota dramat var aldrig aktuellt. Tänkte inte ens i de banorna utan jag ville bara få ett slut på skrikandet och fighten. Felix är ingen ungdom längre och man vet aldrig hur det hade kunnat sluta.
Maxi kollar efteråt oroligt ut genom fönstret och vill inte gå ut något mer.
Maja var alldeles förskräckt där hon satt i dörren. Efter en stund kom Felix in och det första Maja gjorde var att lukta ordentligt på honom och se han luktade tillbaka. Det visar ju att de “hör ihop” numera och är fredliga emot varandra. Det om inte annat, var gott att se i all detta kattdrama så tidigt på morgonkvisten.
Idag skulle jag inte jobba men nog fick detta drama mig piggelin som aldrig förr, så nu sitter jag här med kaffekoppen i högsta hugg.
Hur det går att jobba?
Om jag säger som så här att jag är oerhört frustrerad över att saker och ting går så långsamt med mig. Det är verkligen en fight för livet för mig detta och ibland upplever jag bara surrealism och en hopplöshet som skrämmer mig. Men alternativet är fortfarande och kommer alltid att vara värre. Fina samtal under gårdagen fick mig att styra upp på vägen igen. Att kunna erkänna inför andra att jag är rädd, ja livrädd för framtiden, bara det gör att det känns bättre…
I detta är mina katter oerhört viktiga eftersom de håller mig kvar på jorden med tanke på flera aspekter.
Ni ser, nu är Felix trött och sover. Ser ut som en ostboll och jag är glad att allt återgått till det vanliga efter gryningens äventyr.
jerryolsson.se 