Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.
Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:
För nästan 10 år sedan…
Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.
I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.
Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!
Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!
Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.
Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.
Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!
Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.
Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.
Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.
Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…
Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!
jerryolsson.se 