Första arbetsdagen

Sömnen fick lida på grund av rethosta, småfjärilar och katter som ville ut mitt i natten. Vaknade säkert en gång i timmen och vid sex hade jag fått nog. Då sattes kaffehurran igång, tog mig en dusch, fixade kattlådorna samt deras matskålar fylldes på.

Det var dags för mig att jobba igen. Märklig känsla med både förhoppningar och oro i en salig blandning. Fatta, det har snart gått 4 månader sedan jag jobbade senast! Inte klokt egentligen…

Nu åkte jag buss nästan i värsta rusningen. För mig var det mycket folk i rörelse. Alla var som små myror och ingen tittade på den andra. När jag kom ner på stan myllrade det av liv överallt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle fästa blicken. Slå bort och inte ta in. Stänga av och följa de inre tankarna som inte tar in bruset.

3 april 2017 Den gula taggen

På jobbet hämtade jag först ut den gula taggen i receptionen. En nyhet sedan sist. Möte med chefen var det som stod på programmet idag. Det blev ett väldigt bra och fint möte.

Förändringar som jag tror kommer att gagna mig på sikt och en välvilja som gjorde att det kändes bra. Vi fikade tillsammans och pratade sedan en stund till. Är glad och förhoppningsfull inför framtiden och tacksam över att hon tror på mig även i framtiden. När man går hemma som jag gjort, tappar man kontakten med livet därute och tron på att man duger och ska komma tillbaka kan lätt få sig en törn.

Fick knappt igång datorn och lösenordet hade gått ut. Satt i telefonkö en bra stund innan kanslistöd kunde hjälpa mig med att ändra. Gick in på e-posten men lät den vara. Rensade lite på rummet och åkte sedan hem. Tre timmar går fort och på onsdag skall jag ta vid där jag slutade.

Det svåraste kommer att bli att inte köra på för hårt för fort. Att hitta balansen helt enkelt. För jag kände redan idag att jag ville gå igenom e-posten och göra lite till men jag vet att jag måste hålla mig till mina 25% för att inte hamna i en negativ spiral igen. Det är så lätt att gasa på för fort. Samtidigt känner jag en frustration i mig över att det går så långsamt allting. Att jag liksom inte klarar av sådant som tidigare inte var några problem kan dra ner mig rejält. Det sätter sig på psyket även om jag inte vill det. Balansen är otroligt viktigt för att det inte ska bli samma sak igen.

Har vilat och slumrat när jag kom hem. Känner mig fortfarande ganska trött i skallen. Det har känts som om jag har gått omkring och burit på en hockeyhjälm under dagen. Riktigt vilka slutsatser jag ska dra av det vet jag inte… men någon form av skydd känns det som om det har varit. För nu när jag sitter och skriver det här så känns det bara som om det är en liten keps kvar…(;-)

I morgon ska jag ner på stan igen för att kolla mina ögon, vilket jag tror är för sista gången. Det blir en tur till stan tre dagar i rad eftersom jag jobbar igen på onsdag. Men tar jag det bara lugnt och andas medvetet så går det bra.

Annonser