Hösten 2016
Härligt röda blad hösten 2016

På tåget när jag skulle hem idag efter jobbet så höll jag på att bryta ihop. Inte för min egen skull, utan för orden jag hörde av tjejen framför mig. Hon snörvlade och var ledsen över många saker. Det gjorde ont i mig att höra.

Tåget var fullproppat och bara det fick mig nästan att panika. Kände dessutom tjejens utsatthet eller hur jag ska uttrycka det. Det var som om jag kunde känna hennes ledsenhet och desperation inne i mig. Gjorde allt för att försöka tänka positivt, men det var nästan omöjligt.

Vad jag hoppas att det gick bra för henne där hon klev av. För inte kunde jag verbalt säga någonting, det vågade jag inte. Rädd att stöta mig och rädd att bli missförstådd.

Ryggen krånglar sedan i lördags, ett par öppna sår i munnen gör ont och en ständig oro för saker jag inte kan sätta ord på. Jag lever och står fortfarande på benen även om det var väldigt stilla i helgen tack vare ryggen och efter tjejen på tåget så ska jag fanimej inte gnälla över min situation. Det hjälper föga, även om det är skönt att skriva av sig.

I slutet på veckan kommer Frida hem. Födelsedag på gång där siffrorna ska upp till 22. Är det klokt eller klokt? Min lilla stora tjej. Det ska bli så roligt att få träffa henne igen.

Antalet anmälda var 13 men de allra flesta kom bara till lunchen. Lite tråkigt att det inte var större intresse, ens från de anmälda, och det gör ju att lusten att anstränga sig och försöka anordna någonting minskar än mer. Det var få kvar på slutet att vi slutade en timme tidigare än planerat. Man tappar lusten att ens försöka.

När jag äntligen vågade ta kontakt om en grej blev det nobben. Egentligen är jag inte förvånad, men ändå… de små nålarna som biter sig fast ökar i antal och smärtan ligger och gror där hela tiden. Blir så jävla trött på det som pågår.

Annonser