När man vaknar kring fem-tiden varje dag, oavsett om det är vardag eller helg och är piggare än tuppen (som garanterat skulle sova om jag hade någon) då är det liksom någonting som har hänt inom en.

En tidig morgon i Jerusalem
En tidig morgon i Jerusalem.

Morgonen gillar jag mycket bättre än kvällen. Det har svängt kraftigt de sista åren och nu är det en självklarhet för mig att vara på jobbet vid 06.30-06.40. Kommer jag senare, så känns det som om jag just har kommit försent. Det är märkligt hur det kan svänga och då relativt fort. För några år sedan när jag hade sällskap av giftet och lät det styra mitt liv, då var det helt andra tider som gällde. I perioder var jag helt enkelt slaven och då speciellt sista halvåret innan jag tog professionell hjälp för att kunna komma vidare.

Giftet är alltså alkoholen. För mig ett gift och en bedragare som nog aldrig helt kommer att ge mig ro i sinnet till 100%. Men jag låter mig inte luras längre av de klassiska argumenten som sköt upp mitt tillfrisknande helt med några år. Men att inbilla mig att även slippa tankarna, det har jag slutat med. Idag vet jag vad som gäller, även om ledsenheten, desperationen och offerkoftorna dominerar totalt så finns det EN utväg som är helt stängd sedan den 4 april 2014. Så är det och så kommer det alltid att vara.

Oj, jag vågade uttrycka det nu i tryck också. Men jag formulerar det inte på annat sätt än så. Den vägen är stängd. Där finns bara elände och mörker.

Egentligen så skulle jag skriva om en helt annan sak, men ofta är det så att när jag sätter mig ner och skriver i min blogg, så går de bara av farten. Nej, det är inte automatskrift från högre ort som en del på allvar menar att de sysslar med, utan det är herr Olssons frustration som kommer ut genom en massa ord. Men han försöker passa sig för att nästan kvävas av de stora offerkoftorna, ja nästan kappor, som försöker ta över och lägga sig över honom likt ett jättetält. Ibland så kommer en liten kofta flygandes och den fastnar en liten stund, men jag kastar bort den så fort det går. Ibland håller jag tyvärr kvar den lite för länge, eftersom färgen just då kanske är tilltalande, men jag vet ju egentligen att det är bara att hiva iväg den oavsett om det handlar om koftor, kappor eller tält. För de förminskar mig och gör mig sämre, även om det stora Egot försöker ta över och säga mig andra saker.

Idag ska jag ta bussen. Åka till ett ställe som jag aldrig tidigare besökt. Det är en chansning för jag vet inte om han “ligger där” men jag har äntligen fått upp ett spår efter alla år. Jag får ingen inre frid om jag inte försöker. Har velat besöka barndomskamraten sedan länge, men inte vetat vart han har vilat. Ja, han lämnade jorden redan 1988 på nyårsdagen i en tragisk bilolycka. Han är mig kär och när jag tänker på honom känner jag en saknad. Det har kommit mer på senare år och då speciellt när jag fick “kontakt” med honom för ett par år sedan. Det var uppskattat. När han är i närheten känner jag en speciell doft.

Nu vet även jag att det bara är en symbolisk plats för i mina tankar finns han ofta. Men det känns ändå inom mig som om detta är någonting som jag ska göra. Det kommer att kännas bättre efteråt om jag hittar hans symboliska viloplats. Enligt gravregistret så ska han ligga kvar där i alla fall…

160511_Jerusalemjogg2
Morgonjoggen i Jerusalem 11 maj 2016 glömmer jag aldrig…

Men först ska jag dricka kaffe och sen ut och jogga. Missar eller orkar jag inte att jogga andra dagar så är lördagen helig, för då har jag alltid tagit mig ut för att jogga milen. Många intervaller och lufserier blir det ibland, men runt ska jag i alla fall.

Sinnet blir ljusare och jag känner mig i alla fall lite nöjd med mig själv efteråt. Elias är ju hos sin mor sedan igår och många svåra tankar följer mig för övrigt (duckar för koftan som är på väg) så att röra på fläsket och ta ut sig ordentligt, det lindrar.

Sen om jag fick “hälsa” på min vän så skulle denna dag åtminstone bli den bästa den här veckan.

Annonser