När jag satt på tåget igår på väg hem från stiftsgården fick jag ett mejl som gjorde mig väldigt upprörd. Mästrande och en ton som gör att jag slår bakut. Sen från en person, som gång efter annan, aldrig ens försöker ta in saker och förändringar som händer på vårt jobb.

Min första reaktion var att svara med samma ton och vara mästrande tillbaka. Att reagera känslomässigt direkt utan någon form av eftertanke. Det var kanske tur att jag satt på tåget i det läget, eftersom jag reagerade helt utifrån mina känslor.

För när jag kom hem hade jag “svalnat” av och jag möttes av yngsta dottern i dörren.

Hon hade varit hos vänner i några dagar och det var en fantastisk kväll att få tillsammans med henne. En sinnesstämning och en berättelse som gav mig ett lugn och som pappa så kändes saker och ting mycket bättre. Hon mår alltså bättre efter kollapsen tidigare och hon ser en framtid. Det har varit oerhört pressande att som pappa se sin dotter må så dåligt och att inte kunna få bort det onda. Det är så skönt för mig och jag vet nu också att hon har vänner utanför sin familj som hon kan lita på, vilket är oerhört viktigt i den situation som hon befinner sig i.

Men tillbaka till mejlet. När jag idag tänker på det är känslan visserligen irriterad och tankar går inom mig att vissa aldrig informerar sig på det sätt som man ska göra på vårt jobb. Allt är alltid på samma sätt liksom. Men jag kommer inte att svara överilat nu, utan på ett sansat och resonabelt sätt. Visserligen känner jag att jag måste påpeka vissa saker och tjata om sådant som jag med denna person tjatat om i åratal.

Jag tröttnar och jag beter mig vårdslöst ibland, jag vet det i mina svar till den här personen i tidigare arbetsfrågor. Men man orkar inte att tjata om samma saker, år ut och år in och ingenting händer liksom däruppe. Att ha kompetens för andra saker, det hjälper föga i det man numera arbetar med. Någonting som inte riktigt går in och som frekvent genom åren använts mot de som “jobbar på administration” där personen själv hamnat efter att ha förflyttats många gånger genom åren, just för att personen inte sköter sitt jobb. Personen har dessutom inget mandat att befalla mig att göra det ena och det andra. Att bli anklagad för att saker och ting inte är uppdaterade eller finns kvar. Personen jobbar inte ens på min enhet!

Ja, jag blir både trött och bitter. Ja, jag vet att det inte är moget och vuxet att själv bete sig på det viset, men det finns faktiskt gränser även hos mig.

Att ändra fokus är någonting som jag har försökt med under många år. Ibland går det bara inte och vissa fungerar man inte ihop med. Vad gör man då? I privatlivet är det ju lätt att bryta men i arbetslivet? Att behöva hjälpa till med samma saker, som de flesta andra idag klarar galant, trots flera utbildningar och försök till pedagogiska upplägg, det påverkar mig väldigt mycket. Alltid på ett negativt sätt gällande denna person och speciellt nu i dessa tider, då vi är decimerade på jobbet och jag får arbeta mer med vissa saker rent akut, så blir personens tjat om självklarheter så jobbiga. De ständigt återkommande frågorna är jävligt påfrestande helt enkelt. Sen när ingenting någonsin går in…

Saker och ting står på sin spets nu. Jag känner det. Sover jävligt illa, stressad i skallen och tänker hela tiden på saker som inte är gjorda på jobbet. Jobbet finns i mina tankar 24/7 nu när allt är så pressat. Det kommer in nytt hela tiden som ska fixas och sen att få sådana här mästrande mejl som löken på laxen…

På måndag ska jag till min läkare på eftermiddagen. Det kanske är bra att ha den tiden efter en förmiddag på jobbet? För jag är beredd på det värsta just nu…