En levande vecka

Det är många gånger jag inte riktigt förstår. Mina känslor och mitt mående är någonting som aldrig upphör att förvåna. Inom mig så skäms jag så i perioder över att jag inte kan se livet som en gåva, som en möjlighet och någonting som jag ska vara så tacksam över.

Hur det från en vecka till en annan kan vara så stora skillnader är så märkligt.

Nu vet jag att alkoholen inte är bra för mig överhuvudtaget. Det gör mig sämre och tankarna blir mer negativa. Men det är givetvis symptom på någonting när jag hamnar i de situationer som jag gjorde i förra helgen. På ett sätt så har jag kontroll, men på ett annat så tappar jag den totalt när jag hamnar i sammanhang där alkoholen är inblandad.

Det är precis som om jag bara måste straffa mig själv. Gör mig själv så illa som det bara går. När jag väl bestämt mig. För samtidigt så kan det gå väldigt lång tid, där jag kämpar och verkligen försöker. Ibland känns det som jag gör det utan resultat, att ingenting händer och att jag liksom bara stampar.

Veckan som gick så var mina tankar så levande. Tyvärr inte på ett positivt sätt utan mer ett plågsamt och på djupet nästan outhärdligt vis. Alkoholintaget i helgen som var är grunden till detta, det är liksom som om det släpper fram det som plågar mig allra värst. Ändå så väljer jag att vid ett fåtal tillfällen numera att dricka. Motsägelsefullt, eller hur?

Grunden, fundamentet finns inte där. Att i hela mitt väsen känna den utsattheten eller om man så vill ensamheten, var så oerhört smärtsamt för mig. Som om jag inte bär själv, som om jag är helt ensam bakåt eller hur jag ska säga. Ingenting att luta mig emot. Saknaden av närhet och någon att älska osv osv… Det blev så levande och starkt inom mig och jag kunde inte ens ta till de verktyg som funkat tidigare.

Denna levande vecka fick för mig en otrolig upplevelse igår när jag var på jobbet. Tilläggas kan att jag ett par dagar tidigare började att be intensivt om hjälp i min livssituation. Orkade liksom inte mer och såg bara det framför mig som jag så många år nu kämpat emot. Var helt säker på en sak och försökte bara hitta en väg ut. Svärtan var så stark.

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Så min fredagskväll bestod av:

Det allra häftigaste är dock att apatin försvunnit. Idag så hade jag inte gjort många knop om mina val hade varit andra. Men när jag vaknade i morse så kände jag för att göra saker. Gå ut och gå till den lokala möbelaffären är ett mål. Planera lite för våren.

Hade någon frågat mig mitt i veckan, så hade jag knappt velat prata med den personen. Jag hade hukat och bara velat vara för mig själv. Detta är för mig bara så märkligt, men jag är så tacksam. Den enda som jag pratat med är Linn och utan hennes tankar och stöd, så hade kämpandet varit obefintligt under dessa dagar. Hon höll mig uppe så att säga.

En levande vecka på ett negativt sätt avslutades på ett sätt som jag inte alls trodde. Visst tror jag på Jesus och på en kraft som finns överallt, men detta? Och att de skulle hjälpa mig på detta sätt, så tydligt och så direkt? Jag som tycker mig ha bett så många gånger tidigare, men då kanske jag inte har varit så desperat och ledsen som den här gången? Jag slutar aldrig att bli förundrad över detta som kallas för livet. Aldrig.

Det konstiga och härliga är att nu sitter jag och ler för mig själv. Inte fan är allt tipptopp, men det är stor skillnad mot bara för ett par dagar sedan. Som natt och dag faktiskt.

2 svar till “En levande vecka”

  1. Härligt Jerry att du fått uppleva Guds kraft som är verksam i oss, ibland märker vi det inte men i benådade ögonblick kommer just oförklarlig nåd till oss. Just så. Oförklarligt. Tecken på Guds tröst, Kristi närvaro, Andens närvaro, som drar oss till livet.

Kommentarsfunktionen är stängd.