Vissa saker fastnar mer än andra i mitt minne. En del tankar kommer liksom alltid att finnas kvar. En stark sådan kommer ofta till mig vid den här tiden varje år.

Det är nyårsafton och året är 1979. En 14-årig grabb springer omkring på gården och stojar med någon kompis och tolvslaget närmar sig. Eller var han helt ensam? Strunt samma…

Tankarna på framtiden gör sig påminda och just där och då så är det så långt till att bli både gammal och vuxen. Många tankar är faktiskt ljusa, där och då. Eller kanske är det så att det korta livet som då levts, trots vissa tråkiga erfarenheter så långt, gör att hoppet finns där. Så är det nog.

Grabben tänker på år 2000. Att det är så hiskeligt långt dit. 20 år! År 2000, när det är dags för millennieskifte så är grabben 35 år. Tanken då 1979 var att det som sagt låg ljusår bort, ja det gick inte ens att tänka sig en sådan hög ålder. Så långt bort så dit kommer man väl aldrig. Det var nu snart fjorton år sedan…

Vissa saker fastnar i mig. Jag minns detta så väl. Så gick tankarna då. Det är så starkt att jag minns också vart jag stod när dessa tankar kom till mig. Visst är det märkligt? Perspektiven blir för mig, i min lilla värld och medvetande, idag ganska jobbiga när jag tänker tillbaka på just detta. För nu har siffran nått fasansfulla 48. Många säger så frankt och förnuftigt att det bara är siffror och egentligen ingenting att bry sig om. Jag säger själv så. Tänk om det vore så enkelt är ju det jag egentligen tänker när detta sägs, även av mig själv. Tala om att försöka lura sig själv.

Jag ser varje sifferbyte som ett steg närmare enbart negativa saker och kanske är det därför jag alltmer avskyr detta märkliga firande av någonting som inte alls ska uppmärksammas. Om ni frågar mig alltså.

Har frågat mig många gånger varför jag åldersnojar såsom jag gör. Finner inga bra svar. Men jag får inte riktigt in att det är någonting att fira. En student, en prestation och någonting som man klarat av, det firar jag så mycket hellre. Då är jag med. Men att byta en siffra, dessutom i mitt fall nu alldeles för många gånger, vad är det att yvas över? Jag menar verkligen det jag skriver, att för egen del så är det numera skitjobbigt. Att fira barn är väl en sak, det kan jag väl gå med på eftersom det för dem betyder någonting helt annat.

Jag var 14 år den nyårsaftonen 1979. Såg skiftet 1999/2000 framför mig, som en utopi och något som aldrig skulle komma i min väg. Nu skriver vi snart 2013/2014-skifte.

Vart tog tiden vägen? Livet? Vad gjorde jag av allt, det som fanns där den kvällen och den insikten jag hade då om hur det skulle se ut vid 35? Egentligen visste jag ingenting. Minns bara att det då var så långt borta att jag knappt trodde att jag skulle bli så gammal. 35 år var ju verkligen gammalt. Det är faktiskt den nyårsafton som jag minns bäst av dem alla.

Nyårsafton 1979 och just dessa tankar finns för alltid kvar i mig.

En sak i taget. Numera en sak i taget. Det gäller även timmarna som går, dagarna som passerar, veckonumren som byts ut och månaderna som i en allt snabbare takt byter namn.