Det är ju bedrövligt hur jag fungerar. Sitter på bussen och tänker bara negativt. Känner mig liten, maktlös och väldigt ensam. I mina tankar. Tycker som vanligt synd om mig själv.

Tittar på mina medpassagerare. Många återkommer varje morgon. Hur mår de när de sitter där och fipplar med sina mobiler. Vad finns i deras tankar? Är det bara jag som är så negativ och mörk? Finns bara problematiken i min skalle? Nedstämdheten och hopplösheten. Ungefär som om det är ett skydd på något bakvänt sätt att återgå till det jag bemästrar allra bäst. Att alltid ta ut skiten först.

Nu lättade det som tur var ju längre dagen gick, men jag kan bli så trött på mig själv så här efteråt. Vad gör att jag faller ner i dessa gropar och knappt orkar andas? När jag vet att det bara är känslor och chimärt, inget som är egentligt och en sanning som jag ska låta få fäste i mig. Ändå, så hamnar jag där alltför ofta.

Digital informationstavla, webberier och beställningar skingrade tankarna tillfälligt. Budgetanalys, kaffemöte och oro över andra gjorde att dagen nästan blev helt ok för egen del. Att greppet släpptes och jag fick ny kraft på något konstigt vis för handling, middag och social kontakt med barnen. Barnen som påverkar mig så oerhört i alla de känslor som finns.

Den 11 september i historien:

Monza 10 september 1978
10 september 1978. Ronnie Peterson kraschar på Monzabanan i Italien. Han avlider dagen efter av sina skador.

En militärjunta tar makten i Chile för 40 år sedan. Racerföraren Ronnie Peterson avlider av skadorna han ådrog sig efter kraschen i Italien för 35 år sedan. Terroristattackerna mot USA skedde för 12 år sedan. Marie Fredriksson kollapsar i sitt hem och fördes akut till sjukhus för 11 år sedan. Anna Lindh avled efter sina skador dagen innan för 10 år sedan. 

Så kanske är det svårt att vara på annat vis en sådan här dag?