Ja, ni ser ju själva.. matskålen är tom och Felix är hungrig och visar ingen nåd. Jamar som en tok och när han fått mat så lugnar han ner sig. En liten stund…

Samma procedur i natt. Väcker mig vid 3-tiden och jamar, ja nästan skriker. Sitter vid dörren och vill ut. Enda chansen är att klappa honom. Länge. Mina armar får träning, vilket i sig inte är helt fel… (;-)

Halv sex så är det dags igen. Jamande och en längtan ut. Han har varit duktig även i natt och gått på lådan.

Att ge honom medicin blir svårare och svårare. Han vill inte och nu är det en kamp. Mina händer kommer att få märken efter detta eftersom vi bara är på dag 7 av 20. Men jag lyckas tillslut efter att tabletterna kommit ut ett par gånger. Han är hal som en ål och det lär väl bara bli värre och värre.

Han är fin nu, Felix! Börjar återfå sin personlighet och tittar mig mycket mer i ögonen nu när han vill någonting och jag med för den delen. Sa jag att jag var tacksam?