Jag blev så inspirerad av kloka Inna när hon skriver om vad hon tror på. Vi delar det mesta i tankarna men jag känner att jag måste skriva ner mina egna ånyo. Det har jag gjort många gånger i olika bloggar och poster, och det häftiga är att se att tron förändras med åren. Inte de stora dragen kanske, men det där finstilta. Och det är bra för det är precis såsom det ska vara.
De som vägrar att ta in saker och ting och som sitter fast i ett sätt att se på livet, de får det ofta tuffare med vissa saker. Jag har varit sådan på flera plan, bland annat när det gäller detta med vänskap. Vill så gärna tro gott om alla människor, men tillslut så öppnas även mina ögon, även om det är sist av alla. Så nyttiga lärdomar. Men att även se att de man inte funkar så bra med, även de har samma vandring att ta sig igenom som jag själv har. I en annan form, men målet är detsamma.
Vi lever flera liv. Det vet jag. Min mamma som jag tjatat om flera gånger tidigare när hon kom tillbaka ett halvår efter sin död, det var hon som fick upp mina ögon gällande detta. Vi kan inte dö helt enkelt. Liven vi upplever är något vi valt själva, även om det bara är stolparna som är styrda med hjälp av Andra sidan. Vilka eller hur det funkar vet jag inte mer än att vi alla har själar som följer oss i våra liv. Livet och dess olika världar är så oerhört mycket mer än vad vi kan se där vi är idag.
Vi vill känna skillnaderna. Bättre kan jag inte förklara varför vi lever. Det kan te sig meningslöst för många att det är på det viset och då blir livet meningslöst. Vi har fantastiska val själva även om vi inte tror det många gånger. För mig är det en av de stora lärdomarna. Att bryta det svarta och negativa jag har inom mig. Att acceptera att det inte bara är att vifta med ett trollspö så försvinner det jobbiga och det som är mitt arbete i det här livet. Att inte hela tiden lyssna och ta stöd av andra för att slippa ta eget ansvar.
För många människor är det svårt att se varför det händer så mycket negativt i världen. Men har man ett högre perspektiv på tillvaron så finns det en förklaring till allting, även om det svaret låter hårt och väldigt omänskligt. Men vad är alternativet? Att allt bara händer utan anledning? Det är för mig än mer jävligt och märkligt och det tror jag inte på.
Jag ser ett tydligt mönster i mitt liv. Det tror jag att alla gör om de vågar sätta sig ner och kolla vad det är som möter dem. Vägrar man att ta itu med någonting, så kommer det tillbaka. I någon annan form. Mitt tydliga mönster handlar om samma som för alla själar på jorden. Att acceptera och att känna kärlek utan förbehåll. I djupet av ens hjärta utan baktankar. Att acceptera de som inte är som jag själv och att hitta det goda i människan. Att helt enkelt KÄNNA och inte fly. Det kan faktiskt också gälla positiva känslor.
Jag vet att detta är svammel för många och de suckar säkert tungt när det läser vad jag skriver. Men det är deras huvudvärk på mer än ett sätt. För vägrar man ta in att man är ett med allt och att livet handlar om att känna sig själv med allt det goda men även allt det man behöver jobba med, då får man gå omvägar i livet. Det är min övertygelse efter mina egna upplevelser och erfarenheter.
Jag tror på mig själv. Mer och mer. Men jag tror också på det goda i människan och att vi faktiskt behöver friktionen mellan gott och mindre gott för att känna skillnaden och kunna uppleva alla känslorna. Det är så svårt för mig att spela det spelet som många människor gör på jorden. Visa en sida utåt och sen tänka någonting helt annat inåt. Faktum är att jag tror att många som söker sig till de organiserade religionerna gör det just för att få ett stöd i sin egen livsvandring men att det för en del går helt fel. De går så in i böckerna och Ordet att de helt glömmer bort att tänka själva. De skapar sig en ställning och maktposition i samhället som bygger på någonting som är helt utanför dem själva. Dessa exempel är många genom åren och att jag själv hamnade i kyrkans värld har jag många gånger funderat över. Jag har fått trygghet, stöd och hjälp genom kyrkan för egen del samtidigt som jag under åren sett just det jag beskrivit tidigare. Men kyrkan i dess bästa former kan vara en stor hjälp för människor att komma vidare i sin egen livsvandring.
Självömkan, att fastna i sig själv och tro att felet ligger utanför mig själv är så destruktivt. Att alltid vara offret utan chans att kunna läka sig själv gör att det tar sådan tid att hitta inre frid. Gud vad jag vet om detta om mig själv. Så många år jag har snurrat omkring mig själv och trott att jag varit ett offer utan att kunna göra någonting för att förändra mitt liv. Att acceptera den jag är i djupet gör att jag förändras. Sakta men säkert.
Kanske, kanske är det därför jag äntligen är på väg bort mot det konstgjorda som jag trott skulle få mig att slippa känna smärtan, när det just är smärtan jag ska känna för att komma vidare. För att förstå att smärtan är någonting som jag kan förändra SJÄLV. Bara jag och ingen annan. Jag har flytt så mycket genom mitt liv. Försökt ta den så kallade lätta vägen. Men det blir då sjufalt värre när jag flytt det som livet vill säga mig. Det är min övertygelse idag och kanske kanske är det därför jag är på väg mot ett mer harmoniskt och mindre ångestskapande liv. Jag måste ju tro det.
Detta är mitt favoritämne i livet. Jag skulle faktiskt vilja jobba mer med vårt inre liv och varför. Stödja, inspirera och få människor att våga mer! Fast då måste jag ju bli klar med mig själv först… och våga lite mer…(;-)
Vad tror du på? Innerst inne? Jag är så nyfiken på vad andra människor går omkring och bär på. Hur de känner när de tänker på varför de lever. Vad syftet är? Vilket tror du är ditt syfte till att just du är den du är? Så nyfiken…
