Blixtar och dunder väckte mig redan halv 5. Sen daskade regnet stenhårt mot fönstret halva natten så att sova var en lyx. Vaknade till och från hela tiden.

Men halv 7 så masade jag mig ändå upp för att göra morgonrutinerna. Sen buss till jobbet där det var ovanligt många människor idag, trots så kallad klämdag. Jag hade ju planerat att ha highlife med servrarna, men se det gick inte. Jag fick hålla mig till den planerade tiden.

Vänliga Tofflan hämtade upp mig eftersom jag, A och lilltjejen skulle på ett viktigt möte. En process är påbörjad som kanske skulle ha inletts för flera år sedan, men jag måste försöka se det positivt. Bättre sent än aldrig.

Efter mötet så jobbade jag en sväng till med att uppdatera våra servrar. Tog mig sedan hem och nu sitter jag här. Ensam. Igen. Men jag börjar bli van. Det är nog en mening med all denna ensamhet. Det känns så i alla fall eftersom jag har någonting inom mig som inte har modet att just nu ta kontakt och bryta detta ensamhetsmönster.

Fick också ett mejl på Facebook som gladde mig väldigt mycket:

Du är nog en inspirationskälla och förebild för många människor!! Kände bara att jag ville säga det

Tack för det. Det lyfter mig att inte sjunka ner i offerkappan alltför djupt. Och att få det av just DIG var väldigt kul. Tack igen!