Vid matbordet så försökte jag förklara för tjejerna om detta att vara ensam. Att det är stor skillnad med att vara frivilligt ensam och att inte vara det. Ofrivillig ensamhet är det många människor som tvingas gå igenom. Frivillig ensamhet är när man väljer det själv.
Att ha barnen varannan vecka är ofrivillig ensamhet. Jag sticker inte under stol med att det finns stunder numera av uppskattning av att vara ensam, men fortfarande vågar jag påstå att 80% av tiden bara är en plåga. Men från början så var ALL ensam tid jobbig. Så är det inte idag.
Jag härdas. Det nöts in detta och jag lär mig att uppskatta ensamheten. Lite, lite för varje period som går. Mitt sinne är inte lika fyllt av längtan och jag fastnar inte i det mörka som förr.
De åkte för några minuter sedan och det känns ok. Varken eller. Försöker se framåt. Det funkar bättre och bättre.
Den här veckan har jag en jullunch med jobbet samt en julfest på lilltjejens skola att se framemot. Då får jag träffa både yngsta sonen och lilljejen igen. För övrigt är det ingenting planerat.
