Min inre kompass är sönderslagen. Mitt inre liv där jag reflekterar över andliga ting har upphört att existera.
Så har det känts sedan skilsmässan. Jordiska ting och överlevnad i denna kropp har varit det enda som jag klarat av att tänka på.
Läser idag Kyrkans Tidning och tar till mig orden från den före detta nunnan Helene Hägglund. En liten gnista vaknar till liv. Ett litet stråk av grubblerier. Känslan av förståelse.
Inte längre nunna är namnet på hennes bok. Helene hade modet att följa sitt hjärta. Hon kände att hon inte följde Gud genom att vara kvar i klostret. Starkt att våga bryta sig ur och ta sig själv på allvar.
Tyvärr så har Kyrkans Tidning artikeln lösenordsskyddad, men den handlar just om att våga följa sitt hjärta och inte alltid tro på religiösa auktoriteter och att de alltid har rätt. Dagen har dock en öppen artikel i samma ämne.
I den intervjun så säger Hägglund att hon idag har svårt att kalla sig för kristen, men att Svenska kyrkan gett henne en plats, en gemenskap. Det är just detta som för mig är Svenska kyrkan. En plats för oss som sviktar och inte är lika självklara och färdiga i vår tro. När jag läser detta så blir jag stolt av att vara en liten kugge i Svenska kyrkan.
Jag tror inte Gud tycker någonting alls. Men han har satt ett gudomligt avtryck i oss alla. Det innebär bland annat att vi inte kan vara nöjda med att "nu kan jag allt". Människor s k a brottas med sin tro – eftersom det är detsamma som att visa en vilja att utveckla den.
Hon är klok, Helene Hägglund. Den saken är helt klar. Min lilla gnista får ett hopp och jag känner att det färdigstöpta och de klara mallarna inte heller passar mig. Och det ska jag våga hävda utan att bli trakasserad och nedtryckt.
För det kostar på eller som hon själv berättar i Dagenintervjun om hur vissa reagerat över hennes avhopp:
Det finns några enstaka katolska lekmän som har reagerat. De tycker det är bättre att vara tyst om problemen. En väninna som även hon har varit nunna sa: Jag tycker inte man ska vädra smutsiga underkläder offentligt. Det kostade oss vår vänskap att jag ändå valde att göra det
Jag högaktar Hägglund för sitt val. Att hon vågade. Intervjun i Dagen är stark. Läs den!
Vi är alla människor oavsett om vi blivit valda till biskopar och ledare i den religiösa sfären. Många uppfylls av makten och tappar sin egen kompass, även i religiösa sammanhang.
Om detta berättar Helene Hägglund och för mig är det så befriande på något sätt. Svårt att sätta fingret rent konkret på varför. Boken Inte längre nunna är redan beställd och jag återkommer med recension senare.
Missa inte heller intervjun i SvD och Aftonbladet. Kolla även intervju i TV4.
Läs även andra bloggares åsikter om Helene Hägglund, katolicism, nunna, Svenska kyrkan, Gud, tro, intressant?
