Måste säga att när jag läser och ser intervjun med den snart 90-årige skådespelerskan Gerd Hagman och den önskan hon har om att få hjälp att få dö när hon vill så känner jag sympati. Men samtidigt så skrämmer det mig.
Aktiv dödshjälp (eutanasi) skrämmer mig. Att hjälpa någon att dö. För tänk om det missbrukas? Av någon som vill ta död på någon och sedan hävdar aktiv dödshjälp? Den risken är ju uppenbar.
Har ju också läst om exempel där svårt sjuka människor som i den svåraste stunden bett om att få dö, för att sedan när de blivit friskare varit så tacksamma för att så inte blev fallet. Nej, aktiv dödshjälp skrämmer.
Sen blir det svårare när det handlar om passiv dödshjälp. Att inte medicinera någon för att de vill dö. Att de själva väljer att inte bota sig och i det beslutet får hjälp. Det förekommer ju idag vad jag förstår, men läkarna vill inte kalla det för just passiv dödshjälp. Enligt Wikipedia: Istället kallar man det som beskrivs ovan för att avstå från livsuppehållande behandling samtidigt som man ger lindrande (palliativ) vård.
Man får vara hur trött, less och skröplig som helst, men att ge staten sanktion att hjälpa en att komma vidare känns för mig helt fel. Man får då ta till andra metoder utan myndigheternas hjälp. Var det inte så att när Vilhelm Moberg och Hjalmar Gullberg inte ville leva längre så gick de ut i sjön och dränkte sig själva?
Visst, det är hemskt att ta sitt eget liv, men alternativet att staten skall kunna göra det åt en är ännu värre.
