Det tog nästan ett helt liv innan jag förstod att det var den lilla smärtan som talade om att jag levde. Och att jag väl ändå var ett slags människa. Kastar man bort smärtan var den ju förgäves. Då gjorde den ju bara ont.
Orden kommer från Per Olov Enquist och hans bok Kapten Nemos bibliotek från 1991. Så otroligt bra formulerat tycker jag. Något jag själv känner igen mig i.
Jag har aldrig läst en bok av honom. Gillar inte romaner och fiktion och dras således inte till sådana författtare. Nu har han dock kommit ut med en självbiografi Ett annat liv som nu efter en artikel i SvD känns väldigt intressant för mig.
Han berättar helt öppet om sitt drickande som totalt höll på att sänka honom. Varför han inte kan förklara. Varken varför han drack eller varför han slutade den 6 februari 1990:
I den situation som känns helt hopplös kan man ställa sig på benen och gå vidare, av alldeles egen kraft. Det är det utomordentligt märkliga.
PO Enqvist berättar en mycket märkvärdig historia kring detta som fängslar mig så till den milda grad att jag nu bara måste köpa hans självbiografi och själv läsa orden. Och då främst om hans kamp mot alkoholen.
Han berättar i intervjun att han drack som alla andra. Sen helt plötsligt efter en flytt till Danmark så gick allt bara utför. Han vara bara nykter några timmar varje morgon ett tag. Han säger att han under dessa år skrev sin bästa bok Nedfallen ängel och att han var lyckligt nygift. Och ändå drack han.
Ständiga skuldkänslor inför familjen. Vändpunkten kom på Island där han behandlades för alkoholmissbruk i december 1989. Han flydde ut i snön och springer tills han stupar. Ett självmordsförsök säger han själv idag. Han reste sig och fann någonting starkare.
PO Enquist försöker sig ändå på en förklaring i artikeln jag läser. Han säger att han inte ville överge sig själv när han drack som värst. Han trodde att han var förlorad i så fall och ville inte att någon skulle göra om honom. Men tillslut, med hjälp av skrivandet, så hittar han någonting därinne som är starkare, en kärna som inte är förstörd som ville vidare i livet.
PO Enquist pratar så fint om sin far Elof (som dog när han bara var sex månader). Han har varit hans vägvisare, välgörare och reskamrat till den yttersta smärtgränsen. Allt med stor bokstav. När gränsen var passerad så försvann stödet. Men han kom tillbaka och idag pratar de ofta med varandra.
Han är inte rädd idag för alkoholen. Det är ett avslutat kapitel.
Tänkvärt och intressant. Det får bli en ny bokbeställning…
