När det känns som mest mörkt, som mest djävulskt så händer det saker och nu finns det en tidsplan för mitt boende.

Jag ringde min nya mäklare A idag. Hon var väldigt entusiastisk och pushade mig att komma vidare när det gäller flytten från mitt och Annas hus.

På måndag kväll så skall jag titta på ett objekt som ligger precis där jag vill bo. Det är lite litet (2,5:a), men nu känner jag att jag tar det (om jag nu har råd), bara jag kommer ifrån huset. Vill jag sen vidare av olika anledningar, så får jag göra det från ett annat ställe än detta gemensamma hus som jag inte riktigt trivs i ensam. Jag är beredd att ta vad som helst faktiskt, även om det betyder att ungarna får dela rum. Den fajten är ingenting mot den jag nu går gentemot mig själv.

Så här ser planeringen ut:

En besiktningsman skall ta kontakt med mig. Huset måste besiktas så att köparen vet husets kondition.

Det skall också komma en fotograf, förhoppningsvis i slutet av nästa vecka. Denna fotograf kommer också att höra av sig till mig för exakt dag när bilderna kan tas av huset.

Anna och hennes mamma har ju idag varit och fixat en del grejor och det ser bättre ut, både i badrum och vardagsrum.

När fotografen har varit här så kommer huset ut på internet och i tidningen. Det kommer att ske i mitten på februari och den första visningen är planerad till i början av mars. Då har vi två månader på oss att få kåken såld, förutsatt att jag får den lägenhet jag skall titta på. Det är nämligen inflyttning i den i början på maj.

Skulle jag inte få lägenheten så kommer vi ändå att gå vidare med huset. Visst, det blir förskjutningar, men bollen är nu satt i rullning och jag måste säga att det känns jävligt skönt. Trots allt. Jag får väl bo inneboende hos någon om det skulle gå helt åt helvete… …någon vänlig själ måste det väl finnas?