Bitterfittan gick mig förbi…. …. problemen på jobbet löstes inte förrän efter 16 och då hade föreställningen redan börjat. Surt, men jag måste säga att jag är glad över att det nu fungerar såsom det skall på jobbet med e-post och internet. Det var en router på andra sidan som hade pajat. Hos oss var allt ok och jag måste säga att jag hade varit förvånad om felet hade legat hos oss efter alla timmar av felsökande där jag ingenting hittat. Jag känner ett sådant ansvar för att just e-post och internet skall fungera och nu känner jag bara ett lugn över att allt är som det skall.
Första mellandagen så jobbade jag som sagt. Det har känts ganska bra, även om det nu på kvällskvisten kommer lite jobbiga känslor. Men jag vet bättre nu hur jag skall tackla dessa. Det går över och det sänker mig inte att vara ensam, inte idag i alla fall. För på ett sätt är det självvalt eftersom jag är så feg att våga säga ja till nya kontakter.
Stödet från jobbet har varit otroligt under mina jobbiga månader. Flera av arbetskamraterna har hjälpt mig väldigt mycket genom deras empati och närvaro, när jag helst av allt bara hade velat fly från alltihopa. Det tänker jag på och då går det bättre med tankarna.
Julen har också givit mig kraft. Den harmoniska stämningen under juldagarna har hjälpt mig. Anna, barnen och jag själv drog åt samma håll. Känner så mycket kärlek till min familj, även om det är helt andra spelregler numera. Förhoppningsvis så kan jag se fördelarna med att ha barnen men även att vara ensam. Svårt, så svårt, men jag har liksom inga alternativ och det måste ristas in i skallen på mig.
I morgon blir det läkarbesök för mitt blodtryck för tredje gången samt en kväll med några arbetskamrater. En dag i taget. Ingenting är omöjligt och jag har absolut inte bråttom framåt. Ja, jag peppar mig själv med visa ord som jag vet hjälper. Intellektet vet att det funkar, men mina känslor drar ofta fram på ett sätt som förstör alltihopa.
