Nu har det gått ett par veckor sedan jag var i London. Det var fina dagar och när jag kom hem har jag bara känt tomhet. Vad ska jag se fram emot nu?

Att fylla jämnt ser jag absolut inte fram emot. Det finns ingenting positivt med det. Sen har jag ett högerben som i perioder ger mig mycket smärta. Det är bättre nu än dagarna efter London, men värken finns där fortfarande. Vissa dagar är den starkare och då känns allt än mer hopplöst. På onsdag ska jag på bedömning hos min husläkare och se om det går att göra någonting åt detta.

Skriva av sig har ofta funkat för att undkomma ensamheten inom mig. Försöker få ner några rader, men tyvärr blir det då allt som oftast mest negativt och det är inte roligt att dela med sig av det hela tiden.

Jobbet räddar mig just nu. Att jag har en del att göra där. För när jag kommer hem, tappar jag mycket i mig. Har ingen livslust och har svårt att ens laga mat åt mig själv. Slutar oftast med mackor och ibland snacks och sådant som jag absolut inte ska äta. Som inte är bra för mig, men ibland orkar jag liksom inte mer, orkar inte försöka längre. Då går ångesten igång, eftersom jag vet vad jag bör göra, men inte klarar av…

Klarar inte av att försöka ta kontakt med människor. Samtidigt så sörjer jag just detta ganska starkt ibland. Tankar på att avsluta allt har kommit tillbaka till mig och det gör mig så trött. Försöker vända på det, men lyckas inget bra just nu.

Får dåligt samvete för att jag inte kan uppskatta det jag har mer. Tacksamhet och glädje över min nya lägenhet. Den är fin och jag har försökt att göra så att jag trivs. Men ibland känns det som om bara skalet är på plats och att resten saknas. Själen, livet och känslorna som gör att man vill lite till.

Precis som vid förra boende så får Maja alltmer vara ute utan att jag är alltför nära.

Nu har vi kommit till det stadiet att jag släpper ut henne med bara selen på. Kopplet har jag i handen och skulle hon ”dra iväg” kommer jag skenandes och sätter på henne kopplet. Men ofta går det bra. Maja vet vart hon får gå någonstans. Som jag skrivit så många gånger tidigare, var vore livet utan älskade Maja? Min jordiska ängel som betyder och har betytt så mycket för mig.

Det är inte helt kört inom mig, även om jag i allt längre perioder känner apati och livsleda. Ska idag ta mig till mammas grav och göra höstfint. Trots att vi fortfarande är i augusti känns det verkligen att hösten redan är här. Det gör inte saken bättre inom mig när jag vet att mörkret, döden och kylan blir allt starkare. Har väldigt svårt för den här perioden på ett halvår som nu är på ingång.

Tänkte sen också, om jag orkar, ta mig till Erikshjälpen och leta efter lite tavlor och kolla in mindre hyllor. Har jag tur så finns det någonting att pynta upp lägenheten med. Så lite ”go” har jag allt kvar, men tyvärr minskar detta med varje vecka som går.

Förstår inte själv ibland vart all negativitet och ”mörker” kommer ifrån. Mer än att det är tidigare känslor som inte fått komma ut. Mer än så orkar jag inte analysera längre eftersom det pågått detta så länge inom mig nu.