Se det här som grubblerier, anteckningar utan tanke överhuvudtaget. Bara ord som kommer ur mig. Obegripligt kanske, men bra att skriva ner:

Det är så jobbigt att vara uppriktig emot sig själv. Det känns som om jag ”känner efter” för mycket och letar ”fel”. Som om jag lurar mig själv, om och om igen.

Vad är det att ”må bra”? Vad betyder det egentligen? Vet att det är olika för olika människor. Ingen är den andra lik och det som är bra för mig kan betyda någonting helt annat för någon annan.

Har så lätt att fastna i tankeloopar som inte är bra för mig. Som är negativa och inte vill mig väl. Tidigare i mitt liv visste jag inte ens om dem. Var liksom uppfödd med det tänkandet. Att hela tiden se hindren före möjligheterna.

Men jag har fortfarande svårt idag att vara ärlig emot mig själv. Berättar aldrig för någon hur jag egentligen känner och mår. Bara kör på liksom. Det är så svårt för mig detta att vara ärlig även emot mig själv. Kanske för att jag inte riktigt vet vad det är? Jag känner och jag mår oftast ok, tycker jag. Men kroppen säger något annat. En del av mig skäms för att jag inte tar mig själv på allvar. En annan del att det är lika bra åt mig att det är som det är.

Dagarna går och jag bara är. Försöker överleva. Som jag alltid gjort, utan större mål och plan. Så på ett sätt lever jag ”här och nu” men samtidigt så är jag inte säker på att det är något bra för mig. Men vad är valet? Att försöka springa ifrån allt igen och inte vara i mig själv? Om jag nu är i mig själv på ”riktigt” och trots allt. Har jag för höga krav? Även om jag ibland känner mig trött och inte riktigt är här så är jag fortfarande med så att säga. Vart jag befinner mig i tanken vet jag inte riktigt. Bara existerar. Tänka för djupt på detta blir ju inte heller så bra.

Märker när jag skriver detta och försöker tänka på hur jag mår, så drar det hela tiden åt negativa saker. Som inte gagnar mig. Jag vet om det och när jag försöker gå emot det för mycket, då mår jag inte heller bra. Vad nu ”bra” står för?

När kroppen inte mår bra påverkas jag i tanken. När jag inte är positiv och låter mörka tankar få komma fram, då påverkas kroppen också negativt. Det blir liksom ett ekorrhjul, ett moment 22 där jag inte riktigt får ro. Vad jag än gör. Så skäms jag lite över detta och så försöker jag återigen bara överleva dagen. Drar mig undan. Är kvar i det jag känner igen, trots att det inte heller känns bra. Men jag känner igen det. Känns det bekant?

Vad gör man? Hur släpper man taget. På riktigt? Är det för mig den stora livsfrågan som jag fortfarande kommer att fundera på tills de sista dagarna i mitt liv. Så känns det idag och jag försöker bara acceptera att det kan vara på det sättet. Vill inte ångra och vara bitter över att jag inte vågade. Att jag inte kastade mig ut. Inte tog den där kontakten som en del av mig vill. Försöker se det jag har och är tacksam över det. Det är jag trots att det ibland kan låta som annat.

Det har hänt massor med mig genom åren. Men ibland ser jag inte det. Som om jag ”jagar” något jag inte kan få. Som jag inte vet vad det är egentligen, mer en än flykt ifrån mig själv och den jag är. Vad det nu är? Egentligen? Tror att min självkänsla och min livsglädje kvävdes ganska tidigt i mitt liv. Jag stängde ner och har sedan dess försökt att öppna upp igen.

Sommaren 1972 i Bergvik. Det hänger ihop och idag vet jag det. Tidigare visste jag ingenting om varför jag mådde som jag gjorde. I det måste jag se det positiva. Att jag idag vet orsak och verkan. Jag har kommit vidare och jag har bearbetat detta så långt som jag kan. Jag gjorde inget fel och jag försökte bara överleva. I det finns grunden till stor del vem jag blev som person och som jag genom åren försökt att förändra till det mer livsbejakande och positiva.

Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är och det är väl detta som är mitt problem. Jag vet inte. Mitt egenvärde är lågt i detta. Det är bättre än tidigare, men i grunden är jag bara.

Vet att jag grubblar för mycket. Försöker att inte göra detta. Men då blir det verkligen ingenting av någonting. Här och nu. Det kanske är det som är här och nu. Men gränsen är hårfin…