Det här skrev jag för exakt 6 år sedan:

Befinner mig alltmer i barndomens land med tankar och bilder som inte fanns där tidigare. Tyvärr bär jag inte själv i detta utan fastnar så lätt i mörkret, just för att det oftast var ett jävla mörker. Otryggheten var konstant och att ens försöka rubba det påverkar mig på sätt som jag inte klarar av att hantera och då absolut inte själv idag. Det gör mig passiv och faktiskt livstrött på ett sätt som jag inte upplevt tidigare så i djupet av min existens.

Vid en snabb överblick kan man tro att mycket har stått stilla i mitt liv. Men tänker jag tillbaka sex år har det hänt massor!

Barndomen och dess upplevelser finns där, inget snack om det, men idag har jag andra redskap än jag hade då. Försöker fortfarande fly ibland, men idag är jag medveten om det på ett annat sätt. Känner mig inte lika otrygg idag. Tycker mig våga ”stanna kvar” lite längre i det som är obehagligt. Försöker medvetet förstå att det är andra tider nu. Inte fly, vara kvar i känslan även om jag ibland inte har uthålligheten fullt ut.

Har verkligen försökt att jobba inåt med olika slags behandlingar sedan 2020. Vågat lite mer, se mig mer på ett positivt sätt och förstå att jag också får ta plats. Allt kommer inifrån. Det är jag som kan förändra saker och ting, ingen annan. Det går inte att lägga saker och ting på andra och tro att det ska hända någonting.

Livet är tufft för många. Det är en hård värld att leva på jorden. Det finns inga mirakelpiller att ta. Det handlar hela tiden om ett hårt arbete att våga möta sig själv och de känslor man har. Acceptera, inte springa ifrån. Se det man har och göra det bästa av det. Försöka vara ”öppen” och inte döma på förhand. Oavsett vad det handlar om.

Men visst är jag trött i perioder. När man ”öppnar upp” inåt blir man mer känslig och blödig inför orättvisor och hur vi behandlar våra djur. Det är en smärta ibland som jag har svårt att hantera. Vetskapen om en massa saker är inte bara positivt. Tyvärr har jag fortfarande lättare att fastna i det mer negativa då, men det blir bättre. Svårt att hålla kontakt med människor, vilket jag alltid haft. Kämpar med detta.

Barndomens ”katastrofkänslor” påverkar mig en hel del i perioder. Ibland läggar jag det i Maja, min katt, och ibland i mitt fysiska mående. Det är en tuff sida av att våga möta sig själv, att inte springa ifrån dessa känslor, som idag inte kan göra mig illa, men som ändå kommer upp. Här gäller det verkligen att ”stanna upp” och inte gå med i känslorna. Låta de finnas där, inte ta bort, men inte fastna i dem. Så påfrestande och sådan balansgång emellanåt.

Sprungit i så många år…

”Hittat” en ny syster och alla känslor kring detta, flyttat in till stan och varit på flera fina resor. Tagit tag i både vikt och träning och försöker verkligen göra så att både kropp och knopp mår bra. Syrran M har varit ett stort stöd. När jag tänker tillbaka på detta har hon varit där och ”puffat” mig lite när jag tvekat inför vissa saker, bland annat första flytten 2023 in till stan. Inspirerat och inte dömt. Jobbet har under åren varit en trygg plats, så tacksam för det.

Maja har funnits där och på sitt sätt varit en trygghet för mig. Hon finns kvar och det är jag så oerhört tacksam för. Varje dag med henne är en gåva.

Saknar någon att dela mitt liv med. Detta är den tuffaste lärdomen för mig, att försöka acceptera nuläget och hitta det positiva i det som är. Leva ensam kan ibland vara skönt, men det finns dagar då det krackelerar och känslorna far iväg med mig. Då är det inte självvalt och samtidigt är jag rädd för att utsätta mig för granskning inför andra. Andas, var i det som är och acceptera.