Acceptans ”på riktigt”

Acceptans ”på riktigt” är ingenting att leka med. Det har varit så lätt att skriva om det och rent intellektuellt prata om det i åratal. Men när det väl sätter in på riktigt i ens medvetande, pju vad det känns alltså. Att i hela ens system begripa förändringar och acceptans samtidigt som det på något konstigt sätt är enda vägen framåt för mig.

Är en sådan person som måste tvingas till förändringar. Det är bara att inse att det står till på det viset. Acceptans och förändringar är för mig livsfarligt och jag förmår mig inte att förstå varför, mer än att det handlar om hur jag ”formats” i det här livet sedan jag var liten och där flykten från just detta alltid ”vunnit”.

Befinner mig alltmer i barndomens land med tankar och bilder som inte fanns där tidigare. Tyvärr bär jag inte själv i detta utan fastnar så lätt i mörkret, just för att det oftast var ett jävla mörker. Otryggheten var konstant och att ens försöka rubba det påverkar mig på sätt som jag inte klarar av att hantera och då absolut inte själv idag. Det gör mig passiv och faktiskt livstrött på ett sätt som jag inte upplevt tidigare så i djupet av min existens.

Vete fan ibland vad allt är på väg till. Försöker förtvivlat sitta stilla i båten och låta mig föras vidare, vilket då i sämsta fall blir att jag inget törs och i bästa fall förs jag sakta fram emot de starka känslor av skam och självhat som ligger där i botten och puttrar. Det blir så förbannat förstärkt allting och jag vet varken ut eller in vad som är bäst för mig. Som vanligt alltså. Men det är verkligen som pest eller kolera och det finns inga alternativ. Har egentligen aldrig funnits men jag har under alla år haft strategier (medvetet eller i värsta fall omedvetet) att slippa gå ner i de riktigt mörka ”rummen” för att jag har kunnat slippa det på något sätt under så många år.

Så stolt och vacker har den växt upp mellan plattorna på baksidan. Vilken kraft!

En ny tid hos M i Gävle har jag ändå ”vågat” mig på att boka nu efter veckor av stark vånda. Senast var det en upplevelse som gav mig känslor åt alla jävla håll. Samtidigt som det var helt fantastiskt att för en gång skull bara kunna släppa taget om allting (och då menar jag verkligen att släppa taget) så var det i efterhand en totalt förlamande och skräckfylld upplevlse när jag så att säga ”kom tillbaka” till den där rädda och fega figuren.

Rosenmetoden fungerade och M fick mig att våga på något konstigt sätt och i det måste jag VÅGA fortsätta, för att ha en framtid i några år till här på jorden. Det är min absoluta övertygelse att det ligger till på det viset.

Tiden är begränsad i just detta uttryck och bara den insikten rakt in i medvetandet…