Åkte till Spanien (Gibraltar 21-22 nov) med syrran och hennes Mange. Syrrans dotters fru har ett hus i Nerja så där hade vi ”basen” under de dagar vi var i Spanien.
Sista heldagen i Spanien den 23 november inleddes med en bilfärd upp i bergen. Mange föreslog att vi skulle besöka ”spökstaden” El Acebuchal.
Efter en lite halvläskig tur upp i berget nådde vi tillslut fram till den lilla byn. El Acebuchal grundades på 1600-talet och var ursprungligen en viktig anhalt för handelsmän som reste mellan Granada och kusten.
Under det spanska inbördeskriget och efterföljande Franco-diktatur tvingades byns cirka 200 invånare att överge sina hem sommaren 1948, då området användes som bas för motståndsrörelsen mot Francos regim. Byn förblev övergiven och i ruiner under nästan 50 år därav att den kallades ”spökstaden”.
1998 återvände en man vid namn Antonio García Sánchez till byn och började den mödosamma processen att bygga upp den igen, sten för sten. Gradvis har byn återställts till sitt ursprungliga skick.
Idag är El Acebuchal ett populärt utflyktsmål för turister och vandrare som besöker området runt Frigiliana och Nerja.
Besökare lockas av den speciella historien, de vackra omgivningarna i naturparken Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama och möjligheten att uppleva den lugna atmosfären. Att ta sig runt i byn gick ganska snabbt och det gick nästan att ”ta på” den lugna atmosfären.
Vi besökte efter promenaden den kända tavernan Bar El Acebuchal. Stället drivs av familjen García Sánchez som varit med och byggt upp byn.
Andra tidigare invånare blev inspirerade av dem och återvände till sina tidigare familjehem för att också påbörja restaureringar. Idag är alla 36 hus, kapellet, värdshuset och kullerstensgatorna återställda till hur de en gång var. Fantastiskt!
Tavernan öppnade 2005. De erbjuder traditionella rätter från området.
Mange kollar in utbudet. Tavernan här en egen plats på Instagram.
Vänliga själar och fin atmosfär var det. Ett ställe som andades frid och lugn.
Vi delade på ett bakverk som inte gick av för hackor. Mäktigt men väldigt gott.
Även toaletten var mysig och så fint ordnad.
Medan vi satt och njöt i solen kom det fram en äldre man till oss. Det visade sig vara Antonio García Sánchez himself! Idag ägnar han sig åt sin lilla souvenirbutik medan sonen driver tavernan. Han tog oss med till den lilla butiken.
Han kunde knappt ett ord engelska och syrran kunde lite spanska, så de två kommunicerade med varandra. Hon fick smaka byns egna vin och lite kött, medan jag gick runt och tittade på souvenirerna. En lite skål samt en väldigt fin kylskåpsmagnet med katter på blev mina inköp. Syrran köpte korv och ost från trakten.
Återigen, ett fint ställe som jag är väldigt glad att vi besökte.
Vi tog oss sedan ner till Nerja genom de slingriga bergsvägarna, återigen åkte vi igenom Frigiliana och slutmålet var stranden Playa de Burriana.
Märklig molnformation på himlen.
Jag och Mange tog oss ett dopp.
Efteråt blev det lunch för mig på Playa Dayla Restaurante. En maffig spansk omelett utan finess. Mitt resesällskap tog en öl samt något lättare som jag inte minns vad det var.
Sedan blev det hemgång till ”Casa Mona” och ”häng” på taket en stund innan middagen som Mange återigen fixade. Tror vi alla kände oss ganska trötta och slutkörda, så det blev en tidig kväll för oss alla.
Den 24 november reste vi hem till Sverige igen. Väntan på Malaga flygplats och köer är någonting man måste stå ut med när man flyger. Det är bra träning för tålamodet, sanna mina ord.
Mina främsta minnen består som vanligt av kylskåpsmagneter. Utöver det en fin katt i keramik och ett par ryggsäckar (i olika storlekar) som jag köpte i Nerja.
Att göra sådana här resor i mörka november är inte så dumt. Tack till syrran och Mange för födelsedagspresenten att åka till Spanien/Gibraltar. Stor tacksamhet!
jerryolsson.se 